Iranska folkets offervilja och utländska bomber räcker inte

I Iran utspelar sig nu ännu ett folkligt uppror. I många media förs den allvarliga ekonomiska krisen i landet fram som den utlösande faktorn. Protesterna handlar dock om mer än ekonomi. Upproret ses som existentiellt och målet är i korthet att störta mullornas teokrati.

Protester hörs genom breda folklager och över politiska och etniska gränser.  Regimen svarar med massivt våld och tiotusentals människor har fängslats, torterats och mördats. De oppositionella ställer nu hopp till att en utländsk militär intervention skall vända utvecklingen i deras favör. Detta är ett scenario som världen har sett förut – bland annat i den arabiska våren som inleddes för lite drygt 14 år sedan.

Den tändande gnistan för den arabiska våren var förfärande konkret –gatuförsäljaren Mohamed Bouazizi tände i förtvivlan eld på sig själv en decemberdag 2010 på en marknadsplats i staden Sidi Bouzid i centrala Tunisien. Upplopp blev till uppror och i Jasminrevolutionen som följde tvingades Tunisiens president Zine El Abidine Ben Ali att fly landet.

Protesterna kom att sprida sig utanför Tunisen i en löpeld vars syre var den hopplöshet som föds av fattigdom, korruption och förtryck. Protestvågen nådde grannlandet Libyen i februari året därpå och svaret från diktatorn Muammar al-Gaddafi blev stenhårt. Upproret i landet skulle krossas till varje pris.

Våldet från regimen sågs som så skoningslöst att omvärlden kände sig tvingad till handling. Med stöd av FN ingrep en NATO-ledd styrka för att med militärt våld mot den libyska armén skydda civilbefolkningen.  USA:s president Barack Obama tog ledningen för de inledande militära insatserna. Libyens luftförsvar slogs ut, ledningscentraler bombades och regimens militära kapacitet försvagades så kraftig att en brokig skara av rebeller och civila oppositionella kunde ta över landet och bilda ett nationellt övergångsråd som erkändes av USA och en rad andra länder.

Stadsbyggandet var dock dömt från början. För att stabilisera ett heterogent land där motståndarna är beredda till urskillningslöst våld räcker inte offervilja och höga ideal om än mångtusenhövdat. När tanke och kött möter stål och bly är utgången given. Frihetskampen hade behövt soldater på marken, inte bara stöd från luften. Barack Obama kallar följaktligen USA:s intervention i Libyen för sitt största utrikespolitiska misslyckande.

I dag håller världen andan när en annan amerikansk president talar om att skydda en annan proteströrelse i ett annat land. I Iran är teokratins våld mot obeväpnade civila så brutalt och hämningslöst att demonstranter såväl i exil som inne i landet ser en utländsk militär intervention som nödvändig för att få stopp på mördandet och störta regimen. 

”Keep protesting – help is on its way” sade president Trump i mitten av januari. Protesterna fortsatte, dödandet kulminerade, men hjälpen verkade stanna vid sanktioner. Tills nu. USA drar ihop sina styrkor och en hangarfartygsgrupp har anlänt området. Hotelser och krav utväxlas. Huruvida USA slår till eller om president Trump når en ansiktsräddande ”deal” är i skrivande stund oklart, men om USA angriper blir konsekvenserna svåröverskådliga.

Frågan är också vad syftet för USA vore. Vill den nyckfulle presidenten pressa mullorna till en deal – kanske om kärnvapenprogrammet som ingalunda är avstannat? Vill han bevara sin förmenta heder med ett begränsat anfall eller vill han rentav få till ett regimskifte i Iran? Om ett regimskifte åstundas, är det för det iranska folkets skull eller för realpolitiska skäl eller både och? Irans eldring av militära allierade och proxygrupper runtom i Mellanöstern skulle försvagas oerhört om teokratin föll, vilket skulle kunna stabilisera andra länder. Irans många fiender, särskilt Israel skulle gagnas i ett sådant scenario, men vad med det iranska folket?

Den arabiska våren visar oss att regimer kan falla utan att folken befrias. Ett angrepp mot Iran för att störta tyranniet måste inte bara vara oerhört massivt från luft och hav. För att inte anarki och ett än värre blodbad ska följa, måste det också finnas kängor på marken. En amerikansk markinvasion får ses som helt utesluten, så det måste finnas krafter inne i Iran som kan militärt utmana mullornas revolutionsgarde IRGC och få åtminstone delar av den reguljära armén och polisen att byta sida. Riskerna att en sådan maktförskjutning misslyckas är oerhörda. Iran är dock inte Libyen och Donald Trump är inte Barack Obama. Stormakterna har sina mål och folken har sina.

Vi kan sia lika lite om USA:s kommande handlingar som vi kan om de ytterligare offer som demonstranterna mäktar med. Vad vi dock ser i Iran är att ur ett folk som inget hoppas föds ett folk som inget fruktar. Många räds därför inte en väpnad revolution med amerikanskt eller rentav israeliskt stöd. Men de borde rädas en halvhjärtad insats. Om den utländska militära och politiska hjälpen inte är beslutsam och uthållig kan vi komma att se hur en mångtusenårig högkultur kastar av sig några decennier av teokratisk diktatur bara för att få en obestämd tid i kaos som en failed state. 

Carl Johan Behre är fd reservofficer och docent och överläkare i kardiologi