Jakten på den perfekta monarken

När Gustaf V för 75 år sedan gick till de sälla tennisbanorna, var jag åtta år och gick i andra klass i Spånga Folkskola. Radion med sin enda kanal var då den viktigaste och snabbaste nyhetsförmedlaren och alla satt klistrade vid apparaten. I skolan anordnades en minnesstund på skolgården, och överläraren höll tal. Kungssången sjöngs och sedan fick alla ledigt för resten av dagen. Landssorg var på riktigt på den tiden.

Min mor har berättat att jag kom hem från skolan med tårar i ögonen och att jag, medan hon torkade mig om nosen, sa att: ”Så här ledsen har jag inte varit sen katten dog”.

Det har runnit många floder sedan dess, och jag har såväl politiskt som själsligt flutit åt olika håll. Men de senaste 40 åren har jag varit republikan. Ivrig liberal republikan för att vara mer exakt.

Kung eller president? En fråga som borde vara på dagordningen sju dagar i veckan. Men frågan för dagen verkar snarare vara vem i familjen Bernadotte som skulle vara den bästa Konungen. Senast härom nyss var det något liberalt ungdomsförbund som än en gång krävde att Carl Gustav träder tillbaka till förmån för sin ättelägg Viktoria, innan även hon hunnit få vitnat hår och kanske till och med barnbarn. Som det gick för den stackars Charles i Storbritannien.

Det skulle kanske i och för sig vara bra. Viktoria verkar vara en intelligent och amabel tronföljare i sina bästa år. Kungen har däremot, enligt de liberala republikanerna, med råge passerat sina bästa år, i den mån de anser att han över huvud taget har haft något riktigt bra år. Han har ju dessutom en förmåga att vända på bladen i stället för att läsa dem.

Men det jag inte förstår, är varför man som republikan ivrar för en annan, möjligen bättre monark än den monark som plikttroget värnar om monarkin genom att göra som monarker alltid har gjort, alltså envisas med sin vilja att avgå med döden.
Det är kanske inte så modernt, men vad är modernt med monarkin? Vi får se om de nya kraven på Carl Gustavs avgång klingar ut eller om de ökar i styrka.
Kanske är det bara ett utslag av åldersförakt och ungomsdyrkan – sånt som hör ungdomsförbund till.

Förra gången som frågan var på tapeten på allvar, var när Danmarks Dronning Margrethe 2024 lämnade över titel, slott, krona, spira, tron och guldvagn till äldste sonen Frederik. På såväl ledarplats i svenska dagstidningar som på sociala medier framställdes då önskemål om att Carl Gustav borde följa sin danska kusins exempel.

Men vad man glömmer är att Margrethe inte abdikerade för att hon var mer modern än sin svenske kusin, eller för att ”partyprinsen” Frederik möjligen skulle bli en bättre monark än hon själv. Det som avgjorde Margrethes beslut var att hon inte längre kände sig kunna uppfylla de kungliga plikterna. Märkt av åren – och kanske rökningen som en borstbindare – orkade hon inte längre streta på för att avgå som en monark bör göra.

Jag är alltså en liberal republikan. Men till skillnad från de liberala republikaner som suktar efter att Kungen i förtid lämnar över regalierna till en kanske mer populär och förmodat mer kompetent person – tjejfänrik dessutom – har jag ingen som helst vilja att göra den svenska monarkin starkare och mer populär. Ju populärare en monark är, desto svårare är det väl att få folket att välja bort monarkin.

Det ska fan vara republikan i ett land, där inte ens en majoritet av republikanerna på allvar vill avskaffa monarkin.
Där Socialdemokraterna – som längre än mannaminne minns har haft avskaffandet av monarkin på programmet – inte har gjort ens hälften av ett försök att omsätta det i praktiken.
Där en för blott några år sen ordförande för de folkpartistiska Liberalerna nu basar över hovstaten som riksmarskalk. Det skulle aldrig Per Ahlmark ha gjort.

Jag är alltså inte en av de liberala republikaner som tycks resonera ungefär så här: Om man nu inte kan få välja sin president, så kan man väl åtminstone få välja sin kung.

Gunnar Hägg är pensionär och tidigare journalist.