Jesus som politiskt slagträ 

Vid juletid återkommer ofta påståendet att Jesus var en flykting, använt som argument i debatten om svensk migrationspolitik. Ett aktuellt exempel är när Miljöpartiets EU-parlamentariker Alice Bah Kuhnke hängde upp en julkula i julgranen i EU-parlamentet med texten Jesus was a refugee. Gesten var avsedd som kritik mot Moderaternas och Kristdemokraternas migrationspolitik.

Men var Jesus verkligen en flykting? Jesus växte upp i Galileen i norra Israel och verkade både där och i Judeen i söder. Dessa var judiskt präglade områden som styrdes under romersk överhöghet men med betydande självstyre i religiösa och lokala angelägenheter. Föreställningen att Jesus skulle ha varit flykting grundar sig enbart på Matteusevangeliets födelseberättelse.

Enligt Matteus kom Jesus familj från Betlehem men flydde till Egypten för att undkomma lydkungen Herodes, som i ett försök att döda den nyfödde pojken lät döda alla småpojkar under två år i Betlehem. I Matteus berättelse undkom Jesus, och familjen stannade i Egypten tills Herodes hade dött (cirka år 4 f.v.t.). Därefter vågade de inte återvända till Betlehem, eftersom Herodes son Archelaos hade tagit över styret i Judeen, utan bosatte sig i stället i Nasaret i Galileen.

Matteus skildrar hur Gud vägleder Josef genom en ängel som uppenbarar sig i drömmar, och hur stjärntydare från öster inser att en judisk kung har fötts eftersom de sett hans stjärna gå upp, vilken sedan leder dem fram till ett specifikt hus. För de flesta läsare torde det stå klart att detta inte är historieskrivning i modern mening, utan en teologisk berättelse vars syfte är att övertyga om att Jesus är Kristus (Messias) och Guds son.

Berättelsen om flykten till Egypten tjänar dessutom ett särskilt teologiskt motiv i Matteusevangeliet, nämligen att framställa Jesus som en ny Mose. Några kapitel senare presenterar Matteus Jesus som en uttolkare av lagen på ett berg som en tydlig Mose-gestalt.

Herodes påstådda massmord på spädbarn är okänt i andra historiska källor och har med hög sannolikhet aldrig ägt rum. Episoden fungerar i stället som en allusion till farao i Andra Moseboken, den härskare som låter döda de hebreiska gossebarnen i ett försök att undanröja hotet från Mose. På motsvarande sätt konstrueras Herodes som den tyrann som vill döda det nyfödda barnet Jesus, som räddas genom en flykt som möjliggör hans framtida uppdrag. Att Egypten väljs som flyktort gör kopplingen till Mose särskilt tydlig. Precis som födelseberättelsen i stort bör därför flykten förstås som Matteus teologiska konstruktion snarare än som historisk händelse.

Matteusevangeliets födelseberättelse och flykten till Egypten står i skarp kontrast till den andra födelseberättelsen i evangelierna, nämligen den i Lukas evangelium. I Lukas bor Jesus familj i Nasaret men reser till Betlehem för en skattskrivning, även den okänd i samtida litteratur. De rör sig öppet och utan rädsla mellan Betlehem, Jerusalem och Nasaret, och något hot från överheten antyds över huvud taget inte. Skillnaden mellan evangelierna understryker att berättelserna inte kan harmoniseras utan att förlora sin egenart. De bör snarare förstås som självständiga teologiska presentationer av Jesus betydelse, formulerade av evangelisterna under 80-talet v.t.

Avslutningsvis aktualiserar påståendet att Jesus var en ”flykting” en bredare metodologisk fråga om hur bibliska texter används i samtida politik. När enskilda berättelser lyfts ur sitt litterära och historiska sammanhang och ges normativ betydelse i moderna politiska diskussioner uppstår dessutom en uppenbar risk för anakronism. Evangeliernas födelseberättelser är teologiska texter, formade av sina respektive författares syften och tolkningshorisonter, inte historiska beskrivningar i modern mening. Att använda dem som direkta argument i nutida migrationspolitiska frågor innebär därför att man tillskriver texterna en funktion de aldrig varit avsedda att ha.

En historiskt och källkritiskt informerad läsning kräver i stället att man tydligt skiljer mellan teologisk symbolik och historisk rekonstruktion – och mellan antik religiös litteratur och moderna politiska kategorier. Populistiska förenklingar av teologiska texter, vare sig de görs av politiker eller teologer, bidrar sällan till ökad förståelse. 

I andra änden av spektrumet finns exempel där historiska sammanhang helt ignoreras till förmån för samtida politiska markeringar. Ett uppmärksammat fall är när Greta Thunberg publicerade en bild på en babydocka inlindad i en palestinasjal med texten Jesus was a Palestinian born under occupation. På ett plan är påståendet så uppenbart felaktigt att det kan framstå som parodiskt. Men problemet är djupare än så.

Framställningen följer en lång tradition inom kristendomen som har marginaliserat och osynliggjort Jesus judiska identitet. Detta har gjort det möjligt att frikoppla Jesus från sitt judiska sammanhang – något som i förlängningen har bidragit till den absurda och destruktiva föreställningen att ”judarna dödade Jesus”. Konsekvenserna av detta sätt att tänka är välkända: århundraden av antisemitism, förföljelser och pogromer.

När Jesus liv reduceras till en symbol i dagens politiska konflikter riskerar historien att återigen förvanskas. Det är därför inte bara en fråga om historisk noggrannhet, utan också om intellektuellt och moraliskt ansvar. 

Cecilia Wassén är professor i Nya testamentets exegetik på Uppsala universitet