JO granskar fängelser – äldreboenden glöms bort

Den svenska rättsstatens trovärdighet står och faller med hur de mest utsatta behandlas. Justitieombudsmannen (JO) utför i egenskap av nationellt besöksorgan enligt OPCAT regelbundna inspektioner av fängelser, häkten, arrester och tvångsvårdsinstitutioner för att förebygga grym, omänsklig eller förnedrande behandling. Detta är ett viktigt och nödvändigt uppdrag.

Men samtidigt uppstår en obekväm fråga: varför omfattas inte äldreboenden och vårdhem av samma systematiska och preventiva granskning?

OPCAT:s syfte: prevention – inte symbolik
Det fakultativa protokollet till FN:s tortyrkonvention (OPCAT) bygger på en enkel men kraftfull idé: regelbundna, oannonserade inspektioner av platser där människor hålls i beroendeställning minskar risken för övergrepp, vanvård och rättighetskränkningar. I centrum ligger inte straff utan förebyggande kontroll. 

Sverige har anförtrott detta uppdrag till JO. Inspektionerna är ofta ingående, rättsligt skarpa och bygger på konfidentiella samtal med intagna. Det är så rättsstaten ska fungera när människor saknar möjlighet att värja sig själva.

Den praktiska begränsningen – och dess konsekvenser
I praktiken har JO:s OPCAT-arbete koncentrerats till kriminalvården, polisarrester och psykiatrisk tvångsvård. Äldreboenden har fallit utanför, trots att verkligheten för många äldre präglas av ofrivillig inlåsning, beroende av personal, kognitiv svikt och bristande möjlighet att klaga eller lämna verksamheten.

Formellt betraktas äldreboenden sällan som frihetsberövande. Materiellt kan dock situationen vara en annan. Den som inte kan lämna boendet, inte välja vård, inte kontrollera medicinering och inte bli hörd befinner sig i en beroendeställning där riskerna för förnedrande behandling kan bli uppenbara.

IVO räcker inte – tillsyn utan prevention
Inspektionen för vård och omsorg (IVO) har tillsynsansvar över äldreomsorgen. Men detta är i huvudsak en administrativ, reaktiv tillsyn som ofta bygger på Lex Sarah-anmälningar och planerade besök. Systemet förutsätter att missförhållanden rapporteras – ofta av samma organisation som bristerna uppstår i.

JO:s OPCAT-inspektioner skiljer sig i grunden: de är oannonserade, rättighetsbaserade och syftar till att identifiera strukturella risker innan skadan är skedd. Det är just denna typ av granskning som äldreomsorgen saknar.

Det är en rättslig och moralisk paradox att staten utövar tätare kontroll över hur kriminella behandlas än över hur äldre människor vårdas under livets mest sårbara skede. En person i häkte skulle i praktiken kunna räkna med återkommande inspektioner, dokumenterad kritik och internationell uppföljning. En person på ett äldreboende är i praktiken beroende av personalens godtycke och kommunens interna rutiner.

Detta är inte en fråga om att ställa grupper mot varandra. Det är en fråga om likvärdigt skydd för mänsklig värdighet. Därtill handlar det också om att vårdtagaren vanligtvis också måste betala för vården, medan den intagna motsatsvis erhåller ersättning i stället. 

Internationell rätt ger utrymme – och stöd
OPCAT utesluter inte vård- och omsorgsinstitutioner. Tvärtom har flera länder valt att inkludera sociala omsorgsboenden i sina nationella preventiva mekanismer, just på grund av den extrema sårbarhet som äldre och funktionsnedsatta befinner sig i. Ett sådant land är Australien. 

Att Sverige valt en snäv tolkning av OPCAT får anses utgöra ett politiskt och administrativt val. 

Tre nödvändiga steg framåt:

En värdig rättsstat mäts i hur den behandlar de äldsta
Att kräva att JO genomför lika många – och lika kvalificerade – inspektioner av äldreboenden som av fängelser är inte radikalt. Det är en konsekvens av rättsstatens grundprincip: alla människor har rätt till skydd mot förnedrande behandling, oavsett ålder, livssituation eller samhällsstatus.

Om staten menar allvar med mänskliga rättigheter kan äldreomsorgen inte längre vara en blind fläck i det preventiva rättighetsskyddet.

Deniz Eryilmaz är juridik- och rättsskribent