Jobba mycket eller inte alls – och få samma pension

Det låter som ett påstående som borde vara falskt. Men enligt statens egna modeller kan ett helt arbetsliv i Sverige i dag ge nästan samma pension som inget arbetsliv alls.

Detta är varken ett räknefel eller ett tillfälligt systemglapp. Det är ett logiskt slutresultat av hur det svenska pensionssystemet under lång tid har byggts om, lager för lager, utan att någon riktigt har formulerat vad systemet därmed har blivit. Frågan är inte i första hand ekonomisk. Den är moralisk – och handlar om relationen mellan arbete, ansvar och rättvisa.

Ett kontrakt som en gång var tydligt
Det svenska pensionssystemet beskrivs ofta som tekniskt komplext. Fokus hamnar på bromsar, balanseringstal och livslängdsantaganden. Men bakom den tekniska ytan finns en ursprunglig och relativt enkel idé: pensionen skulle vara en försäkring. Ett långsiktigt kontrakt där ett helt yrkesliv av arbete och skatteinbetalningar gav trygghet i livets slut.

Detta kontrakt var aldrig perfekt. Alla liv låter sig inte fångas i ett livsinkomstsystem. Men kopplingen mellan deltagande och utfall var tydlig nog för att uppfattas som legitim. Den som arbetade längre och mer stabilt fick också något tydligt tillbaka.

I dag är den kopplingen kraftigt försvagad.

När siffrorna inte längre går att bortförklara
Det blir tydligt i de räkneexempel som då och då når offentligheten och ofta väcker förvåning. I beräkningar baserade på Pensionsmyndighetens egna typfallsmodeller jämförs personer som alla går i pension vid samma ålder och lever under likartade förhållanden. Skillnaden ligger i deras arbetsliv: fyrtio år, trettio år – eller inget arbete alls.

När alla relevanta komponenter räknas in – inkomstpension, garantipension, bostadstillägg och skatt – hamnar den disponibla inkomsten på nivåer som ligger förbluffande nära varandra. I vissa fall rör det sig om skillnader på omkring tusen kronor i månaden mellan ett helt arbetsliv och noll arbetsår.

Den spontana reaktionen är ofta att något måste vara fel. Men följer man kalkylerna bakåt är de konsekventa. Utfallet är korrekt givet systemets konstruktion. Och just därför är det så svårt att bortförklara.

När försäkring och socialpolitik flyter ihop
För att förstå hur detta blivit möjligt måste man skilja mellan två logiker som i dag samexisterar i pensionssystemet, men som från början var tänkta att hållas isär.

Den första är försäkringslogiken. Den bygger på proportionalitet: sambandet mellan insats och utfall. Den andra är den socialpolitiska logiken, som utgår från behov och syftar till att ingen ska hamna under en viss levnadsnivå.

Båda är legitima. Problemet uppstår när de blandas samman utan tydlig gränsdragning.

Skyddsnätet som blev ett parallellt system
Under de senaste decennierna har pensionssystemet successivt laddats med allt fler socialpolitiska komponenter. Garantipensionen har fått större betydelse, bostadstillägget har förstärkts och för dem som ändå inte når upp till en viss nivå finns äldreförsörjningsstöd.

Varje reform har haft rimliga motiv. Men när dessa stöd inte längre fungerar som ett skyddsnät utan i praktiken som ett parallellt pensionssystem, förändras helheten. Utfallet börjar styras mer av behov än av livsinkomst. Skillnader som tidigare var tydliga suddas gradvis ut.

När deltagande inte längre gör avgörande skillnad
Här uppstår en moralisk spänning som sällan diskuteras öppet. Ett försäkringssystem måste kunna förklara varför fyrtio års deltagande ger ett väsentligt annorlunda utfall än uteblivet deltagande.

Detta gäller oavsett skäl till varför deltagandet uteblivit. Det gäller personer som haft låga löner eller avbrutna arbetsliv – men också personer som inträtt mycket sent i det svenska systemet och därför aldrig haft möjlighet, eller krav, att bygga upp egna pensionsrätter.

Ursprunget är irrelevant för den principiella frågan. Det som spelar roll är relationen mellan tid i systemet och ersättning ur systemet.

Arbetslinjen avgörs i slutet
Sverige talar ofta om arbetslinjen. Men arbetslinjen avgörs inte i retoriken, utan i systemets slutstation. Det är där människor summerar sina liv. Det är där yngre generationer ser vad som faktiskt händer om man arbetar länge och stabilt.

När utfallet i livets slut i praktiken blir likartat oavsett deltagande skickar systemet en signal bakåt. Inte genom politiska budskap, utan genom observerbara fakta.

Risk utan ägande
En ytterligare aspekt som sällan diskuteras öppet är äganderätten – eller snarare avsaknaden av den. Pensionsavgiften är hög och obligatorisk, men den enskilde äger inte sitt pensionskapital. Inbetalningarna används i stor utsträckning för att finansiera samtidens pensioner, medan framtida ersättning beror på politiska beslut, demografi och ekonomisk utveckling.

Det innebär att risk och osäkerhet i hög grad flyttas från staten till individen, utan att individen samtidigt ges motsvarande kontroll.

När pensionsåldern blir en systemindikator
När pensionsåldern successivt höjs är det rimligt att tolka det som ett erkännande av systemets begränsningar. Det handlar inte primärt om att människor lever allt längre i god hälsa, utan om att systemet kräver fler arbetsår för att kunna leverera samma eller lägre ersättning.

Samtidigt urholkas pensionens värde av inflation, skatter och politiska justeringar. Pensionens egentliga värde handlar inte om överlevnad, utan om tid – tid medan kroppen fortfarande fungerar.

Det nordiska undantaget som inte finns
Detta är inte ett nordiskt öde. I Danmark, Norge och Finland är pensionerna i genomsnitt högre, både i relation till slutlön och i faktisk köpkraft. Skillnaderna beror inte på arbetsmoral eller livslängd, utan på hur systemen utformats och på hur tydligt kopplingen mellan livsinkomst och utfall har värnats.

Ett system som inte längre säger vad det är
Att detta sällan diskuteras öppet beror inte på okunskap, utan på att frågan saknar en ofarlig ingång. Resultatet blir teknifiering och tystnad.

Men ett system som inte längre vågar säga vad det är, förlorar gradvis sin legitimitet.

Ett samhälle kan välja att vara generöst. Men ett pensionssystem som inte längre tydligt belönar ett helt arbetsliv kan inte samtidigt begära ansvar och lojalitet över generationer.

När ersättningen vid livets slut i praktiken blir densamma oavsett deltagande är det inte bara ekonomin som urholkas – utan förtroendet.

Ola Källqvist är oberoende samhällsdebattör