Jord och fostervatten på menyn för unga konstnärer
Ålderdomligt och groteskt, men det flyger. Klara Klingspor tittar på pinfärsk konst.
En humla flyger genom rummet. Trots att vinden säger vinter är det maj och på Marabouparken och Konstakademien visas Kungliga Konsthögskolans kandidat- respektive magisterstudenters verk.
Liksom insekten står utställningarna inte tillräckligt stilla för artbestämning men stabiliseras i två vingpar. Ett påminner om myter, ett om kommunikation. Mellan dem en motsträvig, groteskt musikalisk och språklig kropp.
Jag tänker på Rilke när han bytte tyska mot franska för att nå världar bortom materien och jag tänker på målaren Ian Fairweather som tillbringade sina sista femton år i en hydda. Sociobiologen E. O Wilson menade att kombinationen stenålderskänslor, medeltida institutioner och gudalik teknologi var mänsklighetens villkor. I positiv tolkning liknar det konstens passager.
Överskridandets politiska stämma ekar på sina håll hos kandidaterna men bjuds motröst i Ebba Rosts Outro som vibrerar med uråldrig klang. Samma resonans finns i Mattias Carlos Håkanssons videoinstallation Som ett minne, blått där identiteten och metafysiken längtar efter att dricka sitt fostervatten. Det mesta är i delar eller har aldrig varit helt. En gipshand vanitasfamlar i fönstret intill en blödande men fotorealistisk tomat. Inga renässansprinsar är bjudna.
Men fest är det. På Fredsgatan råder knytkalas och allt är gott. Men passar verken ihop? Jag påstår det.
Esmeralda Ahlqvists operadockor, sprängda inifrån, ansluter till Isolde Bergqvists miserabla I Got Bunked! Det är brutalt taktilt. Ljuset så starkt att bara mörker återstår. I antiskenet karvar Aron Fogelström hål i väggen medan Johanna Bjurströms färgarkitektur mjukar upp juteväven. Cilia Wagéns objet trouvé Billy vänder sin Ikea-blick mot Duchamps cykelhjul från 1913, reinkarnerat i Senay Berhes Weel of Fortune. Varje möte med ekrarna en örfil. Varje hem en bortavaro.
Upplösningen konkretiseras i Therese Norgrens D E C O D E R, ett hörn avlägsnat från hörnet. Ödsligheten går igen i Alden Janssons biografiarbete som tar gestalt i medfaret papper. Jag undrar hur många tusen år som pressats in i salarna.
I sådant myller lyssnar konsten främst till sig själv. Som en humla utan känt namn. Det fascinerande är trots allt att den gör något jag inte förmår: flyger.
En humla flyger genom rummet. Trots att vinden säger vinter är det maj och på Marabouparken och Konstakademien visas Kungliga Konsthögskolans kandidat- respektive magisterstudenters verk.
Liksom insekten står utställningarna inte tillräckligt stilla för artbestämning men stabiliseras i två vingpar. Ett påminner om myter, ett om kommunikation. Mellan dem en motsträvig, groteskt musikalisk och språklig kropp.
Jag tänker på Rilke när han bytte tyska mot franska för att nå världar bortom materien och jag tänker på målaren Ian Fairweather som tillbringade sina sista femton år i en hydda. Sociobiologen E. O Wilson menade att kombinationen stenålderskänslor, medeltida institutioner och gudalik teknologi var mänsklighetens villkor. I positiv tolkning liknar det konstens passager.
Överskridandets politiska stämma ekar på sina håll hos kandidaterna men bjuds motröst i Ebba Rosts Outro som vibrerar med uråldrig klang. Samma resonans finns i Mattias Carlos Håkanssons videoinstallation Som ett minne, blått där identiteten och metafysiken längtar efter att dricka sitt fostervatten. Det mesta är i delar eller har aldrig varit helt. En gipshand vanitasfamlar i fönstret intill en blödande men fotorealistisk tomat. Inga renässansprinsar är bjudna.
Men fest är det. På Fredsgatan råder knytkalas och allt är gott. Men passar verken ihop? Jag påstår det.
Esmeralda Ahlqvists operadockor, sprängda inifrån, ansluter till Isolde Bergqvists miserabla I Got Bunked! Det är brutalt taktilt. Ljuset så starkt att bara mörker återstår. I antiskenet karvar Aron Fogelström hål i väggen medan Johanna Bjurströms färgarkitektur mjukar upp juteväven. Cilia Wagéns objet trouvé Billy vänder sin Ikea-blick mot Duchamps cykelhjul från 1913, reinkarnerat i Senay Berhes Weel of Fortune. Varje möte med ekrarna en örfil. Varje hem en bortavaro.
Upplösningen konkretiseras i Therese Norgrens D E C O D E R, ett hörn avlägsnat från hörnet. Ödsligheten går igen i Alden Janssons biografiarbete som tar gestalt i medfaret papper. Jag undrar hur många tusen år som pressats in i salarna.
I sådant myller lyssnar konsten främst till sig själv. Som en humla utan känt namn. Det fascinerande är trots allt att den gör något jag inte förmår: flyger.
