Journalister, varför ställde ni inte de kniviga frågorna?

Varje gång jag öppnar Facebook dyker det upp förstasidor från tidningen Mitt i, att nu har den och den liberalen från den och den kommunen valt att kliva av och lämna en liberal styrelse. Det är som en folkrörelse nästan.

Morgonstudion, Agenda och Aktuellt tävlar om att hitta kritiska L-röster. I Sveriges Radio framträder de politiska reportrarna Ulf Kristoffersson och Lena Mellin och sågar Simona Mohamssons Åkesson-kram jäms med fotknölarna. Tröskeln för kritik mot Liberalernas SD-omsvängning är mycket låg just nu, för att inte säga obefintlig.

Att den svenska journalistkåren är på krigsstigen är tydligt. Och det är motiverat, givet medias uppdrag att granska och ställa kritiska frågor. Men journalister har också ett annat avtal med sina läsare, lyssnare och tittare, nämligen att vara opartiska. Denna grundsten i journalistiken borde genomsyra verksamheten, i hur frågor ställs, vilket tonfall som används, vilka intervjupersoner som får medverka, i urval av ämne och vinkel, helt enkelt för att ge en balanserad och rättvis bild av ett händelseförlopp.

Här haltar det.

När nyblivna centerpartisten Birgitta Ohlsson ställde sig på presskonferens bredvid Elisabeth Thand Ringqvist var tonen från kåren helt annorlunda än då Simona Mohamsson togs från tv-studio till tv-studio. Nu blev det snälla frågor om vad hon tycker om Vänsterpartiet, när hon bestämde sig och blev medlem, hur hon mår, och vad de numera nedpetade centerpartisterna kan känna i dag då Birgitta Ohlsson kniper en hög plats på valsedeln. 

Det här är lätta frågor som en skicklig politiker kan svara på i sömnen. Ohlsson har varit i nationell politisk hetluft i tjugo år och kan dansa runt lätta frågor som en älva på en sommaräng. Eller som en mästare i ett hantverk som arbetar utan ritning, där händerna vet vad som ska göras innan tanken hunnit dit.

Det här är hennes ball game, politikens Magic Johnson.

Men att hjälpa en skicklig politiker att få en plattform är inte journalistikens uppgift.

Ohlsson talar sig exempelvis varm om Januariavtalet. Har folk redan glömt kaoset efter 2018-års val och svårigheten att få ihop en regering? Avtalet höll inte eftersom det vilade på en orimlighet, att Vänsterpartiet skulle låna ut sin röst till ett ja till Stefan Löfven men inte få någon politik i utbyte.

Väljarna lurades att tro att det fanns ett avtal, ett vitt papper ingen skulle få se, som Sjöstedt sa.

2026 kommer Vänsterpartiet aldrig att gå med på ett nytt Januariavtal eller något ”vitt papper”.

Och nämnda avtal höll ju heller inte för någon större prövning eftersom det föll i samband med regeringskrisen 2021, då Vänsterpartiet vägrade agera dörrmatta.

Det är tuffa frågor om detta som slipade politiker som Birgitta Ohlsson borde få.

För även om presskonferensen i dag var en pr-framgång för Thand Ringqvist och Centerpartiet så är regeringsfrågan olöst. Dagens besked sopar inte bort det faktum att vänstersidans röda linjer hindrar Magdalena Andersson att samla stöd efter en eventuell valvinst. 

Antingen måste C eller V ge sig i detta läge. Frågan är om det är Birgitta Ohlssons centerpartiet som kommer att göra det först?

Om detta må ni fråga, journalister.

Johan Romin