Journalistisk opartiskhet är övermäktigt
I stället för att låtsas vara opartiska borde journalister bekänna färg. Att spela neutral och samtidigt vara aktivist sänker trovärdigheten.
Femhundra journalister har skrivit under ett upprop som anklagar svenska medier för att legitimera ett påstått pågående folkmord i Gaza på grund av den bristfälliga bevakningen. Uppropet kräver därför att fler journalister ska ges möjlighet att bevaka Gaza.
En del av de underskrivna jobbar på Sveriges Radio (SR) och bevakar just Mellanöstern. Därför har en diskussion uppstått om dessa kan fortsätta bevaka kriget mellan Hamas och Israel eller om uppropet ska anses ha skadat deras trovärdighet. Ekochefen Klas Wolf-Watz menar att underskrifterna "inte påverkar trovärdigheten".
Händelsen väcker nya frågor. Finns det opartiska journalister och varför anses just journalister vara den bäst lämpade yrkeskategorin för att bevaka ett krig?
Ett ärligt svar på den första frågan måste rimligtvis vara "Nej" och på den andra frågan är det förmodligen "Vet ej".
Public Service motto, däremot, är: "Grunden i vår journalistisk är trovärdighet och opartiskhet".
Men kombinationen som SR använder för att göra sin journalistik oklanderlig finns inte. Ingen människa är opartisk och därför är påståendet om opartiskhet i sig inte trovärdigt. SR:s journalister känner frustration, ilska och glädje precis som alla andra människor, och väljer perspektiv i sitt arbete utifrån sin inre övertygelse. Hade journalister varit opartiska i egentlig mening skulle alla konflikter presenteras på mer eller mindre samma sätt.
Om alla journalister på SR och överhuvudtaget istället skulle deklarera sin partiskhet, skulle allt bli både enklare och tydligare. Alla skulle veta exakt varför ett reportage är vinklat åt det ena eller andra hållet och inget skulle hindra att det nästa gång blir ett reportage från en annan partiskhet.
Av allt att döma ser det redan så ut bland olika publikationer på nätet och i olika magasin. Alla vet var ETC står politiskt och att denna publikation kommer från ett annat håll. Och ingen behöver reta sig på en journalist som påstår sig vara opartisk och samtidigt lyser igenom som aktivist för någon fråga.
Varför just journalister skull vara bäst skickade att bevaka en konflikthärd är som sagt också oklart. Journalister styrs också av mediehusens intresse att tjäna pengar. De är sensationslystna och vill vara först på bollen. I just Gazakriget har det ena misstaget efter det andra behövt dementeras. Men dementierna grävs ofta ner på ett ställe där de blir nästan osynliga samtidigt som skadan redan är gjord. Flocken har redan rusat i en viss riktning, upprymda över att ha fått någon av sina vanföreställningar bekräftade. Jag kan tänka mig flera yrkeskårer som skulle beskriva konflikter med mer saklighet och effektivitet än journalister: antropologer, sociologer, krigsforskare och historiker, bara för att nämna några.
Problemet med delar av journalistiken är alltså inte partiskhet utan påståendet att den i kombination med sensationssökande och obefintlig självkritik skulle leva upp till den omöjliga kombinationen av opartiskhet och trovärdighet.
Femhundra journalister har skrivit under ett upprop som anklagar svenska medier för att legitimera ett påstått pågående folkmord i Gaza på grund av den bristfälliga bevakningen. Uppropet kräver därför att fler journalister ska ges möjlighet att bevaka Gaza.
En del av de underskrivna jobbar på Sveriges Radio (SR) och bevakar just Mellanöstern. Därför har en diskussion uppstått om dessa kan fortsätta bevaka kriget mellan Hamas och Israel eller om uppropet ska anses ha skadat deras trovärdighet. Ekochefen Klas Wolf-Watz menar att underskrifterna ”inte påverkar trovärdigheten”.
Händelsen väcker nya frågor. Finns det opartiska journalister och varför anses just journalister vara den bäst lämpade yrkeskategorin för att bevaka ett krig?
Ett ärligt svar på den första frågan måste rimligtvis vara ”Nej” och på den andra frågan är det förmodligen ”Vet ej”.
Public Service motto, däremot, är: ”Grunden i vår journalistisk är trovärdighet och opartiskhet”.
Men kombinationen som SR använder för att göra sin journalistik oklanderlig finns inte. Ingen människa är opartisk och därför är påståendet om opartiskhet i sig inte trovärdigt. SR:s journalister känner frustration, ilska och glädje precis som alla andra människor, och väljer perspektiv i sitt arbete utifrån sin inre övertygelse. Hade journalister varit opartiska i egentlig mening skulle alla konflikter presenteras på mer eller mindre samma sätt.
Om alla journalister på SR och överhuvudtaget istället skulle deklarera sin partiskhet, skulle allt bli både enklare och tydligare. Alla skulle veta exakt varför ett reportage är vinklat åt det ena eller andra hållet och inget skulle hindra att det nästa gång blir ett reportage från en annan partiskhet.
Av allt att döma ser det redan så ut bland olika publikationer på nätet och i olika magasin. Alla vet var ETC står politiskt och att denna publikation kommer från ett annat håll. Och ingen behöver reta sig på en journalist som påstår sig vara opartisk och samtidigt lyser igenom som aktivist för någon fråga.
Varför just journalister skull vara bäst skickade att bevaka en konflikthärd är som sagt också oklart. Journalister styrs också av mediehusens intresse att tjäna pengar. De är sensationslystna och vill vara först på bollen. I just Gazakriget har det ena misstaget efter det andra behövt dementeras. Men dementierna grävs ofta ner på ett ställe där de blir nästan osynliga samtidigt som skadan redan är gjord. Flocken har redan rusat i en viss riktning, upprymda över att ha fått någon av sina vanföreställningar bekräftade. Jag kan tänka mig flera yrkeskårer som skulle beskriva konflikter med mer saklighet och effektivitet än journalister: antropologer, sociologer, krigsforskare och historiker, bara för att nämna några.
Problemet med delar av journalistiken är alltså inte partiskhet utan påståendet att den i kombination med sensationssökande och obefintlig självkritik skulle leva upp till den omöjliga kombinationen av opartiskhet och trovärdighet.
