Eli Göndör: Dags att tala klarspråk om tvåstatslösningen
Drömmen om Palestina lever bara i väst, inte i Mellanöstern, skriver Eli Göndör.
Hittills har 143 länder erkänt Palestina som stat. Sverige gjorde det redan 2014 och nyligen tog Irland, Spanien och Norge steget. Men intresset i Mellanöstern för en palestinsk stat är i bästa fall svalt. Någon form av palestinskt självstyre kan vara möjligt, men en helt suverän palestinsk stat som kan bygga en egen armé med tillgång till sin egen vapenarsenal är uteslutet. Inte ens Gamal Abdel Nasser, Egyptens karismatiske president på femtio- och sextiotalen, hade något större intresse för en palestinsk stat. Det framkommer i en ljudupptagning från 1970 av ett samtal mellan Nasser och Libyens härskare Moammar Kaddafi som nyligen publicerades i Nassers sons YouTube-kanal.
Inspelningen tydliggör bland annat den stora skillnaden mellan Nassers offentliga retorik och vad han sade i slutna sammanhang. Nasser syftar på militär styrka när han i samtalet hävdar att ”judarna överträffar oss i allt” och klargör att han inte har något som helst intresse av att starta ett krig mot Israel för palestiniernas sak. Däremot vill han på olika sätt få tillbaka Sinaihalvön som Egypten hade förlorat i sexdagarskriget 1967. Ljudklippet är bara ett av flera uttryck som visar att de krig som har utspelats mellan Israel och arabländerna har handlat om att förgöra Israel. Inte om att etablera en palestinsk stat.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Europas och USA:s uppfattning om att två stater, en judisk och en palestinsk, ska samexistera på utrymmet mellan Medelhavet och Jordanfloden vilar först och främst på FN:s resolution 181 (delningsplanen), som röstades fram 1948 i generalförsamlingen. Dessutom kräver säkerhetsrådets resolutioner 242 från 1967 och 338 från 1973 att Israel drar sig tillbaka från ockuperade territorier, Västbanken och Gaza, samt att två stater upprättas med fredliga och säkra gränser.
När britterna lämnade sitt palestinska mandat och David Ben Gurion, med stöd i resolution 181, utropade en självständig judisk stat den 14 maj 1948, attackerade de arabiska grannländerna med syftet att förgöra Israel. När kriget var över 1949 hade Israel lyckats överleva. Ungefär 750 000 palestinier hade flytt eller fördrivits till kringliggande arabländer där de placerades i flyktingläger administrerade UNRWA (United Nations Relief and Works Agency). Dessa flyktingar fick därmed ett eget flyktingorgan och en egen flyktingdefinition som gör att palestinsk flyktingstatus är den enda som går i arv från generation till generation.
Ralph Garroway, tidigare chef för UNRWA, har påpekat att ”Arabstaterna vill inte lösa flyktingproblemet. De vill behålla det som ett öppet sår, en skymf mot FN och ett vapen mot Israel. Arabiska ledare struntar i om flyktingarna lever eller dör.”
Från 1948 till 1967 kontrollerades Gaza av Egypten som aktivt förhindrade alla försök till palestinskt självbestämmande. Jordanien annekterade Västbanken 1950 och gav befolkningen jordanskt medborgarskap. Därmed ökade Jordaniens folkmängd från 400 000 till 1,3 miljoner och palestinierna från Västbanken fick hälften av platserna i det jordanska parlamentet. Processen godkändes av ledande palestinier på Västbanken trots att den samtidigt uteslöt alla former av palestinskt självstyre. Däremot utnyttjades gärna palestinierna i arabländernas strävan att förgöra Israel. Arabförbundet uppmuntrade grundandet av PLO 1964. Ur PLO växte även andra fraktioner fram som vänsternationalistiska Fatah som leddes av Yassir Arafat, PFLP (Folkfronten för Palestinas befrielse) och marxist-leninistiska DFLP (Demokratiska fronten för Palestinas befrielse). Alla hade som primärt mål att förgöra Israel, inte en tvåstatslösning där en palestinsk stat skulle byggas vid sidan av den judiska.
Efter upprepade hot och uttalanden från president Nasser om att förgöra Israel svarade Israel preventivt med en attack som utlöste sexdagarskriget. På en knapp vecka erövrades Västbanken, Gazaremsan, Sinaihalvön och Golanhöjderna. Omedelbart efter vapenvilan erbjöd sig Israel att återlämna nästan alla områden i utbyte mot varaktig fred och en normalisering av förbindelserna. Därmed uppstod ytterligare ett tillfälle för arabländerna att upprätta en palestinsk stat på Västbanken och Gaza, vid sidan av Israel. I stället svarade arabländerna med vad som kom att gå under namnet ”De tre nejen i Khartoum”: Nej till fred med Israel. Nej till erkännande av Israel. Nej till förhandlingar med Israel.
I oktober 1973 attackerade Egypten och Syrien åter Israel med ambitionen att förgöra landet. Inte att etablera en palestinsk stat. Efter förhandlingar och ett beslut om att återlämna Sinaihalvön till Egypten slöts - trots de tre nejen - fred mellan Egypten och Israel 1979. År 1988 avsade sig Jordaniens kung Hussein alla anspråk på Västbanken och 1994 slöts fred även mellan Jordanien och Israel.
Från 2010 till 2019 förändrades det geopolitiska läget i Mellanöstern. Den så kallade Arabiska våren svepte över regionen, skapade kaos och inbördeskrig i varierande omfattning. IS spred rädsla och terror. Irans regim fortsatte att utveckla förmågan till kärnvapen och att finansiera terrorism riktad mot väst och Israel.
Nu sågs Israel allt mer som en stabil ö i ett stormigt hav medan palestinierna blev en belastning. Med USA som medlare upprättades de så kallade Abrahamavtalen i snabb takt med diplomatiska förbindelser mellan Israel och Bahrain, Förenade Arabemiraten och Marocko år 2020 samt Sudan år 2021. På tur stod Saudiarabien när diskussionerna pausades efter terrorattacken mot Israel den 7 oktober 2023. Palestinierna och den palestinska frågan släpptes i Abrahmaavtalen med inga andra krav än pliktskyldiga uttalanden om att hitta en lösning även för palestinierna.
Israels relationer till sina arabiska grannländer har aldrig varit bättre än de är i dag. Trots kriget i Gaza. Charterflygen går fulla med israeler till Förenade Arabemiraten och nyligen investerade det emiratägda konglomeratet EDGE 22 miljoner dollar i israelisk vapenindustri. Inget av detta är villkorat med en palestinsk stat.
Arabländerna tycks, så smidigt som det är görligt, vilja trassla sig ur den palestinska frågan, som de själva har skapat. Och inget land i Mellanöstern – varken Israel eller något arabland - kommer tillåta ett palestinskt självstyre som riskerar att växa till ytterligare ett IS-liknande terrormonster. Vad palestinierna själva vill är oklart. Det är även vilka andra möjligheter för palestinierna som återstår. Men det blir med all sannolikhet något annat än vad de länder i väst som hittills har erkänt Palestina förväntar sig.
Eli Göndör är fil dr i islamologi och verksam vid Segerstedtinstitutet vid Göteborgs universitet.
***
Läs även: "Attackerna kan leda till fred på sikt"
Läs även: Hur länge kan ett folk vara flyktingar?
Hittills har 143 länder erkänt Palestina som stat. Sverige gjorde det redan 2014 och nyligen tog Irland, Spanien och Norge steget. Men intresset i Mellanöstern för en palestinsk stat är i bästa fall svalt. Någon form av palestinskt självstyre kan vara möjligt, men en helt suverän palestinsk stat som kan bygga en egen armé med tillgång till sin egen vapenarsenal är uteslutet. Inte ens Gamal Abdel Nasser, Egyptens karismatiske president på femtio- och sextiotalen, hade något större intresse för en palestinsk stat. Det framkommer i en ljudupptagning från 1970 av ett samtal mellan Nasser och Libyens härskare Moammar Kaddafi som nyligen publicerades i Nassers sons YouTube-kanal.
Inspelningen tydliggör bland annat den stora skillnaden mellan Nassers offentliga retorik och vad han sade i slutna sammanhang. Nasser syftar på militär styrka när han i samtalet hävdar att ”judarna överträffar oss i allt” och klargör att han inte har något som helst intresse av att starta ett krig mot Israel för palestiniernas sak. Däremot vill han på olika sätt få tillbaka Sinaihalvön som Egypten hade förlorat i sexdagarskriget 1967. Ljudklippet är bara ett av flera uttryck som visar att de krig som har utspelats mellan Israel och arabländerna har handlat om att förgöra Israel. Inte om att etablera en palestinsk stat.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Europas och USA:s uppfattning om att två stater, en judisk och en palestinsk, ska samexistera på utrymmet mellan Medelhavet och Jordanfloden vilar först och främst på FN:s resolution 181 (delningsplanen), som röstades fram 1948 i generalförsamlingen. Dessutom kräver säkerhetsrådets resolutioner 242 från 1967 och 338 från 1973 att Israel drar sig tillbaka från ockuperade territorier, Västbanken och Gaza, samt att två stater upprättas med fredliga och säkra gränser.
När britterna lämnade sitt palestinska mandat och David Ben Gurion, med stöd i resolution 181, utropade en självständig judisk stat den 14 maj 1948, attackerade de arabiska grannländerna med syftet att förgöra Israel. När kriget var över 1949 hade Israel lyckats överleva. Ungefär 750 000 palestinier hade flytt eller fördrivits till kringliggande arabländer där de placerades i flyktingläger administrerade UNRWA (United Nations Relief and Works Agency). Dessa flyktingar fick därmed ett eget flyktingorgan och en egen flyktingdefinition som gör att palestinsk flyktingstatus är den enda som går i arv från generation till generation.
Ralph Garroway, tidigare chef för UNRWA, har påpekat att ”Arabstaterna vill inte lösa flyktingproblemet. De vill behålla det som ett öppet sår, en skymf mot FN och ett vapen mot Israel. Arabiska ledare struntar i om flyktingarna lever eller dör.”
Från 1948 till 1967 kontrollerades Gaza av Egypten som aktivt förhindrade alla försök till palestinskt självbestämmande. Jordanien annekterade Västbanken 1950 och gav befolkningen jordanskt medborgarskap. Därmed ökade Jordaniens folkmängd från 400 000 till 1,3 miljoner och palestinierna från Västbanken fick hälften av platserna i det jordanska parlamentet. Processen godkändes av ledande palestinier på Västbanken trots att den samtidigt uteslöt alla former av palestinskt självstyre. Däremot utnyttjades gärna palestinierna i arabländernas strävan att förgöra Israel. Arabförbundet uppmuntrade grundandet av PLO 1964. Ur PLO växte även andra fraktioner fram som vänsternationalistiska Fatah som leddes av Yassir Arafat, PFLP (Folkfronten för Palestinas befrielse) och marxist-leninistiska DFLP (Demokratiska fronten för Palestinas befrielse). Alla hade som primärt mål att förgöra Israel, inte en tvåstatslösning där en palestinsk stat skulle byggas vid sidan av den judiska.
Efter upprepade hot och uttalanden från president Nasser om att förgöra Israel svarade Israel preventivt med en attack som utlöste sexdagarskriget. På en knapp vecka erövrades Västbanken, Gazaremsan, Sinaihalvön och Golanhöjderna. Omedelbart efter vapenvilan erbjöd sig Israel att återlämna nästan alla områden i utbyte mot varaktig fred och en normalisering av förbindelserna. Därmed uppstod ytterligare ett tillfälle för arabländerna att upprätta en palestinsk stat på Västbanken och Gaza, vid sidan av Israel. I stället svarade arabländerna med vad som kom att gå under namnet ”De tre nejen i Khartoum”: Nej till fred med Israel. Nej till erkännande av Israel. Nej till förhandlingar med Israel.
I oktober 1973 attackerade Egypten och Syrien åter Israel med ambitionen att förgöra landet. Inte att etablera en palestinsk stat. Efter förhandlingar och ett beslut om att återlämna Sinaihalvön till Egypten slöts – trots de tre nejen – fred mellan Egypten och Israel 1979. År 1988 avsade sig Jordaniens kung Hussein alla anspråk på Västbanken och 1994 slöts fred även mellan Jordanien och Israel.
Från 2010 till 2019 förändrades det geopolitiska läget i Mellanöstern. Den så kallade Arabiska våren svepte över regionen, skapade kaos och inbördeskrig i varierande omfattning. IS spred rädsla och terror. Irans regim fortsatte att utveckla förmågan till kärnvapen och att finansiera terrorism riktad mot väst och Israel.
Nu sågs Israel allt mer som en stabil ö i ett stormigt hav medan palestinierna blev en belastning. Med USA som medlare upprättades de så kallade Abrahamavtalen i snabb takt med diplomatiska förbindelser mellan Israel och Bahrain, Förenade Arabemiraten och Marocko år 2020 samt Sudan år 2021. På tur stod Saudiarabien när diskussionerna pausades efter terrorattacken mot Israel den 7 oktober 2023. Palestinierna och den palestinska frågan släpptes i Abrahmaavtalen med inga andra krav än pliktskyldiga uttalanden om att hitta en lösning även för palestinierna.
Israels relationer till sina arabiska grannländer har aldrig varit bättre än de är i dag. Trots kriget i Gaza. Charterflygen går fulla med israeler till Förenade Arabemiraten och nyligen investerade det emiratägda konglomeratet EDGE 22 miljoner dollar i israelisk vapenindustri. Inget av detta är villkorat med en palestinsk stat.
Arabländerna tycks, så smidigt som det är görligt, vilja trassla sig ur den palestinska frågan, som de själva har skapat. Och inget land i Mellanöstern – varken Israel eller något arabland – kommer tillåta ett palestinskt självstyre som riskerar att växa till ytterligare ett IS-liknande terrormonster. Vad palestinierna själva vill är oklart. Det är även vilka andra möjligheter för palestinierna som återstår. Men det blir med all sannolikhet något annat än vad de länder i väst som hittills har erkänt Palestina förväntar sig.
Eli Göndör är fil dr i islamologi och verksam vid Segerstedtinstitutet vid Göteborgs universitet.
***
Läs även: ”Attackerna kan leda till fred på sikt”
Läs även: Hur länge kan ett folk vara flyktingar?
