Kan man rösta på att Sverige inte ska vara muslimskt?

Ayatolla Khamenei är död och mina iranska vänner firar. De hoppas att det är början på regimens fall.

De iranier som jag känner är vad de flesta i svensk offentlighet brukade kalla ”islamofober”. Något som även jag blev kallad när Expressens kulturchef Victor Malm recenserade min debutroman. Mina iranska vänner säger till mig att de hoppas svenskarna ska slippa gå igenom vad Iran varit med om sedan 1979. Det hoppas jag också.

Men Sverige är en demokrati. Det ger upphov till en knepig fråga: kan jag rösta på att Sverige inte ska vara muslimskt?

Det som förvånar mest är inte att frågan är svår att svara på utan att få har ställt den på ett seriöst vis. Om det inte går att rösta för detta tycks det ju betyda att en av vår tids största frågor inte är möjlig att hantera inom ramen för vårt demokratiska system.

Ingen höjer på ögonbrynen om någon vill rösta för att Sverige inte ska vara socialistiskt eller kapitalistiskt. Men så fort ett system av värderingar klassas som religion betraktar många saken på annat vis. Även delar av vår lagstiftning gör denna åtskillnad.

Det reser på en gång nya frågor. Denna föreställning om att religion och politisk ideologi är på något sätt väsensskilda, är den intellektuellt försvarbar? Är den begriplig ur ett historiskt perspektiv? Ser alla saken på detta vis? Är det kanske rentav en västerländsk kulturell konstruktion?

Jag går tillbaka till början av frågan. Vad innebär det att Sverige inte är muslimskt? Är det att de politiska institutionerna är utformade enligt västerländsk modell? Är det att befolkningen inte tillber islams Gud? Kanske är det både ock?

Mina iranska vänner svarar att det inte går att skilja islams utbredning hos befolkningen – och dess radikalisering – från de politiska institutionerna. Förr eller senare gör islam alltid anspråk på politisk makt. Idén om att det finns en helt privat religiositet som aldrig letar sig utanför det privatas sfär är naiv. Svårigheten med denna syn är att det tycks som att den krockar med samtida västerländsk uppfattning om religionsfrihet.

Samtidigt blir gråzonen mellan religionsfrihet och politisk islam allt större. Europeiska stater satsar alltmer resurser på att motverka Muslimska brödraskapet och andra samhällsfarliga muslimska organisationer. I Sverige har myndigheter sent omsider börjat dra in ekonomiska bidrag till muslimska organisationer som inte lever upp till västerländska krav. Man kan utan att överdriva påstå att stora väljargrupper i Sverige nog vill använda sin rösträtt för att rösta bort islam.

I GP skrev Peter Esaiasson för ett par veckor sedan om resonemang kring att majoritetskulturen i ett land har rättigheter och en särställning. Det är en väg in i att politiskt hantera frågan utan att behöva omdefiniera det västerländska konceptet religionsfrihet. Det kan bland annat svara upp mot en vilja att hålla islam till viss del borta från politiska institutioner och det offentliga rummet.

Mina iranska vänner är dock måttligt imponerade. De säger att det viktigaste är att inte låta fler muslimer komma till Europa. Då har Europa och Sverige kanske chansen att överleva. Men därtill måste politiken användas till att aktivt motverka islamisering. Religionsfriheten var ett västerländskt koncept som uppfanns för att möjliggöra samexistens mellan olika kristna inriktningar.

Vi saknar fortfarande en begreppsapparat för att hantera islam inom ramen för västerländskt tänkesätt. Och medan vi väntar på det vill alltfler rösta för att Sverige inte ska vara muslimskt.

Snart är det val igen.

Carl Eos är skribent med bakgrund som förhandlare på fackförbund. Han ger ut romaner under pseudonymen Teodor Gustafsson och är senior fellow vid tankesmedjan Oikos.