Kärlek slår högre än tolerans

I kölvattnet till antisemitisk aktivism och terrorism ställs ånyo i debatten frågan om gränserna för det demokratiska samhällets tolerans.

På ett praktiskt plan är svaret enkelt: Eftersom demokrati är en ordning för konfliktlösning med fredliga metoder i syfte att säkra fredlig samexistens, ligger i demokratins själva kärna en intolerans mot fysiskt våld, både konkret utfört och ideologiskt understött. Politiska, religiösa eller andra föreställningar som förutsätter, uppmuntrar eller stöder fysiskt våld som problemlösning eller övertygelse- eller missionsmetod kan inte vara tillåtna i en demokrati.

Men på ett mer filosofiskt plan bör frågan ställas om ”tolerans” verkligen är ett överordnat värde. Jag kan ju på goda grunder ha kritiska synpunkter på någon annans handlande, och i den meningen inte alls tolerera det utan argumentera för att det ändras. Och andra kan på lika goda grunder och med argument ha det på mitt handlande. Uppfostran av barn liksom att skolas eller socialiseras in i olika kulturer – på ett jobb, i en organisation eller i ett land – förutsätter att en hel del företeelser inte alls tolereras till förmån för andra. Så länge våld inte är inblandat måste icke-tolereranden av olika slag få flöda fritt mellan människor.

Tolerans som en allmän hållning är också närbesläktad med relativism, tanken att alla moraliska handlingar är helt likvärdiga. Då blir det lika bra att dricka för mycket alkohol som att inte dricka alls, att vara otrogen som att vara trogen eller att bruka våld som att argumentera verbalt, för att ta några exempel ur mängden. På goda grunder skulle få hålla med om det, intuitivt och vid eftertanke.

Som ett alternativt och mycket mer ändamålsenligt värde, särskilt passande att framhålla så här i jultider, skulle jag i stället slå ett slag för ”kärlek”. Inte i romantisk, känslomässig mening, utan i biblisk – och därmed med en social räckvidd. I Nya Testamentet är kärlek, agape på originalspråket grekiska, viljan av det bästa för den andra, bara för att han eller hon är den andra, i sitt innersta, mänskliga väsen likadan som jag. Det får oss att inse det moraliska omdömets betydelse.

Om jag vill någon annans bästa, och uppfattar att något han eller hon gör inte är bra för honom eller henne eller för andra, grundat i ett resonemang med argument, är ju det kärleksfulla att säga det, det vill säga att inte tolerera det. På rätt sätt och vid rätt tillfälle, förstås, och förstås utan fysiskt våld. Men precis så som organisationer som AA uppmanar närstående att göra när någon visar tecken på alkoholproblem. Att tiga, undanhålla sanningen och bara tolerera det som är och görs, vore raka motsatsen till kärlek. 

Med kärlek i meningen grundad välvilja, till både personer och gemenskaper, kan vi på ett samhälleligt plan både uppmuntra goda beteenden och bestraffa brottsliga. Och vi förmår att, till skillnad från med toleransen, hålla två tankar i huvudet samtidigt; tankar som konstituerar den demokratiska rättsstaten: en absolut vördnad för varje persons mänskliga natur men en mycket selektiv sympati med hans eller hennes handlingar.

Thomas Idergard är katolsk präst