Kinas respiratorpolitik kväver Iran

Det pratas högt om sanktioner, hot och protester i Iran. Men det som faktiskt stryper landet just nu sker i tystnad – och kommer från Kina.

När Reuters i januari rapporterade att upp till 170 miljoner fat iransk olja ligger fast på tankfartyg till havs, byggde analysen på data från Kpler och Vortexa. Det lät tekniskt. Det är politiskt.

För medan Teheran gärna utmålar Kina som en livlina mot väst, agerar Peking snarare som en regulator. Kina köper majoriteten av Irans sjöburna oljeexport – runt 80 procent – men bara exakt så mycket att systemet inte kollapsar. Inte ett fat mer. Det är ingen blockad. Det är ett tak. Och just därför fungerar det.

När importkvoterna till kinesiska teapot refineries stramas åt blir överskottsoljan liggande. Varje dag till havs kostar pengar. Frakt, försäkring, drift. Iran förlorar inte i ett slag, det sipprar långsamt ur systemet. Samtidigt säljs oljan till rabatter och ofta utan dollar. Resultatet syns där det gör mest ont: i valutan.

Det är här Kinas modell skiljer sig från väst. USA hotar. EU moraliserar. Kina administrerar. Inga presskonferenser. Inga ultimatum. Bara regler, kvoter och bokföring. Effekten är densamma – men utan dramatik.

Och det är just dramatik Iran lever på.

Ett system kan överleva protester. Det kan till och med leva under sanktioner. Men det är betydligt svårare att överleva när någon annan kontrollerar hur mycket syre som släpps igenom – och alltid håller nivån precis över kvävning.

Kina vill inte se Irans fall. Men ännu mindre vill man se Irans återkomst. Därför hålls landet flytande, inte starkt.

Det är ingen allians. Det är respiratorpolitik.

Farouk Aldabag är samhällsanalytiker och ART-terapeut