Klimat-apokalypsen måste värnas
Vad beror extremkylan på? Det hänvisas till en ännu okänd ”x-faktor”, för vetenskapen är ännu till stor del osäker på hur klimatet styrs.
Vad beror extremkylan på? Det hänvisas till en ännu okänd ”x-faktor”, för vetenskapen är ännu till stor del osäker på hur klimatet styrs.
Ingen har undgått att det är ovanligt kallt. I ytliga klimatdiskussioner dras växlar på det. I mer genomtänkta sammanhang vet man att köldknäppen inte motsäger att jordens medeltemperatur har gått upp.
Men den motsäger förstås de mest överdrivna larmscenarierna och de oförsiktiga prognoser som gjorts av Al Gore, Pär Holmgren och andra aktivister om att snörika vintrar vid det här laget borde ha varit historia, men att de var ute i ogjort väder förstod de flesta seriösa bedömare från början. Kall vinter? Big deal.
Det finns otvetydigt ett behov bland debattörer att kommentera den ihållande kylan. Under många tidigare köldutbrott och snöstormar har man letat upp forskare som hävdar att även bistert vinterväder beror på människans utsläpp.
Journalisten Jonathan Jeppsson, som häromåret kom ut med en klimatbok som måste vara en av historiens dystraste, skriver i Aftonbladet om mekanismerna bakom årets fimbulvinter. Det är en hygglig genomgång. Efter några inledande snytingar åt ”klimatförvillare” med ”kopplingar till tobaksindustrin” blir texten rätt insatt och balanserad. Lite teknisk och torr, rentav, åtminstone med kvällstidningsmått.
Många av de tidigare försöken att förklara köldknäppar med människans utsläpp har pekat på teorin att uppvärmningen gör jetströmmen ”svängigare”. Men Jeppsson redovisar utan omsvep senare forskning som motsäger detta. Jetströmmen svängde faktiskt mer förr.
Han är också tämligen neutral när han tar upp den överraskande värmetoppen 2023–2024, som inte direkt kan förklaras med växthusgaser. Mindre moln och aerosoler hör till orsakskandidaterna.
Så vad kan då denna kyla bero på? Jeppsson slår ut med händerna och hänvisar till en ännu okänd ”x-faktor”. Underförstått: vetenskapen är fortfarande till stora delar osäker på hur klimatet styrs.
Gott så.
Dessvärre bäddar han in slutsatsen i en perspektivmarkör och en svepande uppgift som inte har täckning i vare sig det tidigare sagda eller i forskningen. Jeppsson skriver att vi måste ”rikta vår uppmärksamhet mot andra förklaringar än just jetströmmen till varför vi ser fler extrema väderhändelser. Det skulle i så fall innebära att det finns ännu en okänd x-faktor i det hotande klimatkaos som nu tornar upp sig framför oss” (mina kursiveringar).
Till slut måste ändå bilden av undergång värnas, tydligen.
Anders Bolling är journalist, författare och tidigare klimatreporter på DN