Kommer Magda förlora som Mette?
Idén om den säkra mittenpositionen låter rimlig tills den testas. Det kan gå för Andersson som det gjorde för Frederiksen.
Idén om den säkra mittenpositionen låter rimlig tills den testas. Det kan gå för Andersson som det gjorde för Frederiksen.
Tänk er att det är 2030. Magdalena Andersson (S) regerar med Ulf Kristersson (M) och en piprökande Elisabeth Thand-Ringqvist från Centerpartiet. Lägg till en yttre kris, säg att Donald Trump -efter att ha fixat sig en tredje mandatperiod – börjar prata om Gotland. Plötsligt får statsminister Andersson spela landsmoder. Piprökaren åker till Washington för att hindra JD Vance från att landstiga i Visby. Allt ser solitt ut. Ansvarstagande. Nästan fulländat.
Och ändå – två månader senare förlorar regeringen valet.
Just detta har hänt i Danmark.
I tisdagens val tappade Socialdemokraterna, ledda av Mette Frederiksen, var femte väljare och gjorde sitt sämsta valresultat sedan 1903. Hennes mittenprojekt – en trepartikoalition över blockgränsen – straffades från flera håll samtidigt. Grönland var glömt.
Venstre med partiledaren Troels Lund Poulsen tappade lika mycket som Socialdemokraterna och vill inte göra om experimentet. Lars Løkke Rasmussens parti Moderaterne krympte också.
Slutsatsen är obekväm men tydlig – den som håller sig i mitten kan förlora stort.
Det här är relevant för Sverige. Magdalena Andersson vill bygga något liknande. Men det är svårt att få mittenregeringar att överleva i en polariserad tid. Och ännu svårare att få dem omvalda.
Januariavtalet visade det. Konstruktionen höll i knappt tre år innan den föll sönder.
Samtidigt är mitten inte bara ett val. Den är ofta en konsekvens. Fragmenterade parlament pressar fram breda lösningar. I Danmark sitter nu 12 partier i Folketinget. I Sverige kan vi snart vara färre än åtta, men alla de åtta som vi har i dag är i praktiken regeringsdugliga.
Flerpartisystemets poäng är kompromissen. Flera partier får prata ihop sig. Men väljarna tycks inte älska kompromisser, de vill välja sida.
Man kan tycka att väljarna borde ta examen i statskunskap och trivas med komplexa maktbalanser. Men så länge de inte gör det måste politiken anpassa sig.
Det är därför som mittenprojekt är riskabla. De ser rationella ut uppifrån, men otydliga nerifrån.
Magdalena Andersson kan förstås hoppas på ett annat utfall, om hon får till det mittenstyre hon så gärna vill ha i höst. Socialdemokraterna behöll trots allt makten efter det historiska väljartappet 2018. Men priset var som sagt högt och svekdebatterna gick höga.
Vill en statsminister ha det så? Only Magda can tell.
Cecilia Garme är politisk reporter