Kränkning är en del av frihetens paket

I Paris meddelade appellationsdomstolen i veckan dom mot dem som bistått mannen som 2020 halshögg läraren Samuel Paty för att denne som del av en lektion kring yttrandefrihet visat bilder på den muslimska profeten Mohammed.

Mördaren Abdoullakh Anzorov sköts till döds av polisen direkt efter attacken. Fyra män överklagade sina straff från 2020. Enbart straffet för den 66-årige predikanten Abdelhakim Sefrioui bekräftades: han dömdes till 15 års fängelse för terroristbrott och sammansvärjning och för att ha drivit en hatkampanj online mot läraren Paty. Straffen för de övriga lättades då brotten av domaren oförklarligt omrubricerades från terrorism till ordinär kriminell konspiration.

Försvaret hävdade i sitt appellationsförsvar att Sefriouis gärningar var rättmätiga för att Samuel Paty skulle ha ”skändat” islam. Sefrioui åberopade alltså religion som försvar, detta trots att den franska sekulärt grundade lagen inte har något till övers för sådan argumentation.

Thibault de Montbrial, jurist, författare och talesperson för familjen Paty, beskriver försvarets linje som både falskt och oanständigt: Sefriouis försvar hävdade att Paty genom sin undervisning skulle ha diskriminerat mot muslimska elever och att mordet således var Patys eget görande. Försvaret försökte därmed förskjuta ansvaret från förövaren till offret. Enligt de Montbrial var detta en medveten strategi; målet var inte ett frikännande utan att väcka sympati hos muslimer och konstruera en bild av Sefrioui som martyr för den muslimska saken i väst. Det är en medveten styrkedemonstration, inte ett försvar; det ska kosta att häda mot islam.

I Frankrike går nu debatten het: lärarförbund uttrycker förvåning och äckel inför de sänkta domarna och menar att det förminskar problematiken kring extremistiskt hat och våld mot lärare.

I Sverige mördades i januari 2025 Salwan Momika för sin ”hädelse”. Den förmodade gärningsmannen är alltjämt på fri fot. Momika, som brände en koran och uttryckte sina negativa tankar kring islam, ansåg att agerandet var berättigat som en protest mot islam och dess hot mot liberala demokratiska värderingar. För detta åtalades Momika och hans meddemonstrant Salwan Najem för hets mot folkgrupp. Najem fälldes men Momika han varken fällas eller frias innan han mördades.

Den franska författaren Charles Péguy skrev vid tiden kring första världskriget, löst översatt, att vi måste alltid berätta det vi ser, men först måste vi alltid – och det är svårare – se det vi ser. 

Frankrike såg vad Paty drabbades av. Sverige såg att Momika dödades men nu verkar vi inte längre se. Upprördheten kring att en man mördas i sitt hem i Sverige för sina åsikter har svalnat. Att Momikas vän Najem fälldes för uttalanden om islam ser vi men debatten har tystnat; ingen tycks inse följden av denna värderingsförskjutning.

Hur ska vi kunna berätta om det, om vi inte ser det för vad det är? En kanske oåterkallelig värderingsförskjutning möts med en axelryckning. Lika lite som Frankrike får glömma halshuggningen av Paty får vi glömma Momika. Det är irrelevant för varje demokratiskt sinnad person vad Momika hade för åsikter, hur han uttryckte dem och om man själva skulle välja samma uttryckssätt.

Faktum kvarstår att en människa mördades för sina åsikter och om det har vi slutat berätta. Faktum är att domen mot Najem är en eftergift mot islamism, en eftergift mot dem som hatar det fria ordet, de som hotar det men samtidigt nyttjar denna frihet. Vi måste se denna eftergift för vad den är: de toleranta inskränker sina egna rättigheter i syfte att blidka de intoleranta.

I Dagens Nyheter argumenterar Rahman Mrida i dagarna för att ramadan ska erkännas på samma sätt som jul för att ”erkänna muslimska gemenskapens betydelse som en del av Sveriges kultur och som resurs för utveckling och gemenskap”.  

Den svenska staten ska förhålla sig neutralt till religion och samtidigt försvara religionsfrihet, jämlikhet och yttrandefrihet. Vare sig fallen med koranbränningarna eller Mridas vilja att ramadan ska ”erkännas” är förenliga med denna neutralitet.

En verkligt neutral stat, en verkligt neutral domstol, skulle inte ha ett system som fäller för utnyttjande av yttrandefriheten. En verkligt neutral stat skulle inte ha könsdiskriminerande bilder på flickor i hijab i sitt informationsmaterial. En verkligt neutral stat tillåter inte förskjutning efter förskjutning av rättigheter, där vissa särbehandlas på grund av sin religiösa övertygelse. En neutral stat skiter högaktningsfullt i religion, i tro, i personlig hänförelse; de ska vare sig åberopas som försvar eller som speciell rättighet för att slippa ”kränkas”. 

Vi får kränka, vi får bränna, vi får säga vad vi vill. Detta måste vi tillåtas se. Det är inte vi som vill uttrycka våra åsikter som ska anpassa oss – det är de som inte vill tillåta oss att göra det, de som åberopar kränkningar, som ska lära sig att kränkningar är en del av frihetens paket. 

Att ramadan är en del av sharia och därmed inte likabehandlande av män och kvinnor är inte oväsentligt. Men egentligen är islams partikulära påföljder med jämställdhet sekundära. Staten ska inte blanda in religion i sin verksamhet, i sina värderingar eller i sitt maktutövande. Inte islam, inte kristendom, inte judendom, inte hinduism, inte asatro eller någon annan religiös inriktning.

Inkluderingsviljan, strävan att ses som förstående och öppen, sluter alltför mångas ögon gentemot just islam. Ovilja att se radikal islam för vad den är, är häpnadsväckande.

När Sameh Egyptson lade fram avhandlingen Global Politisk Islam om Muslimska brödraskapets etablering i Sverige attackerades han av kollegor och media. I stället för att se vad han blottlagt och berätta om denna djupt illiberala terrororganisation, attackeras budbäraren. De som är satta att öppet undersöka och forska sluter sig och stänger frågeställningen kring just islam. De utgår från en förutbestämd inställning där de som ifrågasätter smutskastas. 

2025 visade en fransk rapport hur Muslimska brödraskapet bygger en ideologisk och organisatorisk närvaro i civilsamhället genom skolor, kulturföreningar, moskéer och andra strukturer. Rörelsen söker bygga parallella samhällsstrukturer och utmana demokratiska normer – ett direkt hot mot den franska republikens värderingar. Rapporten påvisar att liknande mönster är tydliga i bland annat Storbritannien, Tyskland, Nederländerna men också i Sverige. Egyptson forskning får så stöd. Återigen åberopas dock islamofobi gentemot budbärarna i stället för att de som budskapet gäller hålls ansvariga. Tidningen Etc väljer att belysa risken att ”stigmatisera muslimska grupper generellt” i Sverige och kallar oironiskt Muslimska brödraskapet för en ”egyptisk fromhetsrörelse”. Att de muslimska länderna i Mellanöstern har förbjudit Muslimska brödraskapet tycks inte röra dem i ryggen.

”Det är ett vanligt mänskligt fel att inte förutse stormar i tider av lugn” skrev Machiavelli i Fursten. Vi befinner oss inte längre i tider av lugn. Det är dags att börja se vad vi har framför oss.

Johanna Denize är filosof, forskare och doktorand vid universitetet i Bristol.