Krig och geopolitik stoppar bistånd
Nu skär även Europa ner biståndsanslagen. Kommer vi någonsin återvända till de forna nivåerna? undrar diplomaten Jens Odlander.
Toppbild: TT
Först ut var Trumpadministrationen som frös allt bistånd vid sitt tillträde i januari och satte igång en närmast kuppartad genomlysning av den amerikanska biståndsmyndigheten USAID:s aktiviteter. Detta gjordes av ideologiska skäl.
I Europa blev Storbritannien på tisdagen det första riktigt stora givarlandet att tillkännage nedskärningar i biståndet, men det var nu tydligt kopplat till den allvarligt försämrade säkerhetssituationen i Europa. Så här motiverade premiärminister Keir Starmer beslutet inför Underhuset: ”Vi kommer att göra allt för att återvända till en värld/…/där vi kan återuppbygga vår biståndskapacitet. Men i tider som dessa måste försvaret och säkerheten för det brittiska folket gå först”.
Våndan hos labourregeringen var tydlig, eftersom man hade lovat väljarna att höja biståndsanslaget. I stället sänks det från en halv procent av BNP till 0,3 procent. Försvarsutgifterna ska höjas till sammanlagt 3 procent av BNP 2030.
Men redan i måndags tillkännagav biståndsminister Benjamin Dousa (M) att Sverige avbryter det svenska biståndet till Burkina Faso och Mali med anledning av kriget i Ukraina. Beslutet var främst säkerhetspolitiskt motiverat, eftersom länderna stöttar Ryssland. ”Ukrainas sak är vår”, skrev Benjamin Dousa i sin tweet på plattformen X. Sverige beslutade även att omfördela bistånd från mer traditionella mottagarländer till Ukraina.
Den internationella världsordningen utmanas med andra ord på två sätt samtidigt. Grunden för biståndsdebatten i Europa är kraven på att ta ett väsentligt större ekonomiskt ansvar för det egna försvaret. Biståndspengar används för att finansiera den egna säkerheten, inklusive stöd till Ukraina.
Det andra handlar om geopolitik och storpolitik och har infekterat biståndet länge. Ett uppmärksammat uttalande gjordes i veckan av USA:s inkommande FN-ambassadör Elise Stefanik som kungjorde att USA inte bara avser ställa in allt stöd till hjälporganisationen till palestinska flyktingar, UNRWA. Man kommer också ”demontera” organisationen. Detta sades med skadeglädje vid ett framträdande inför den konservativa konferensen CPAC. Och publiken jublade. Den brittiske utrikesministern David Lammy, å sin sida, sade enligt The Guardian tidigare denna månad att den amerikanska biståndsnedskärningen var ”ett strategiskt misstag” eftersom Kina kunde passa på att flytta fram sina positioner.
Effekterna av all denna försvarsupprustning och geopolitik kommer att kännas hos fattiga människor jorden runt. USA är den enskilt största biståndsgivaren i världen i absoluta tal. Bortfallet av utvecklingsbistånd från flera stora givarländer – oavsett orsak - kommer att få konsekvenser för den globala hälsan och öka fattigdomen.
Jens Odlander är diplomat och författare. Han har arbetat som ambassadör och rådgivare till två statsministrar i utrikes-, säkerhets- och försvarspolitiska frågor, migration och terrorism.
.
Först ut var Trumpadministrationen som frös allt bistånd vid sitt tillträde i januari och satte igång en närmast kuppartad genomlysning av den amerikanska biståndsmyndigheten USAID:s aktiviteter. Detta gjordes av ideologiska skäl.
I Europa blev Storbritannien på tisdagen det första riktigt stora givarlandet att tillkännage nedskärningar i biståndet, men det var nu tydligt kopplat till den allvarligt försämrade säkerhetssituationen i Europa. Så här motiverade premiärminister Keir Starmer beslutet inför Underhuset: ”Vi kommer att göra allt för att återvända till en värld/…/där vi kan återuppbygga vår biståndskapacitet. Men i tider som dessa måste försvaret och säkerheten för det brittiska folket gå först”.
Våndan hos labourregeringen var tydlig, eftersom man hade lovat väljarna att höja biståndsanslaget. I stället sänks det från en halv procent av BNP till 0,3 procent. Försvarsutgifterna ska höjas till sammanlagt 3 procent av BNP 2030.
Men redan i måndags tillkännagav biståndsminister Benjamin Dousa (M) att Sverige avbryter det svenska biståndet till Burkina Faso och Mali med anledning av kriget i Ukraina. Beslutet var främst säkerhetspolitiskt motiverat, eftersom länderna stöttar Ryssland. ”Ukrainas sak är vår”, skrev Benjamin Dousa i sin tweet på plattformen X. Sverige beslutade även att omfördela bistånd från mer traditionella mottagarländer till Ukraina.
Den internationella världsordningen utmanas med andra ord på två sätt samtidigt. Grunden för biståndsdebatten i Europa är kraven på att ta ett väsentligt större ekonomiskt ansvar för det egna försvaret. Biståndspengar används för att finansiera den egna säkerheten, inklusive stöd till Ukraina.
Det andra handlar om geopolitik och storpolitik och har infekterat biståndet länge. Ett uppmärksammat uttalande gjordes i veckan av USA:s inkommande FN-ambassadör Elise Stefanik som kungjorde att USA inte bara avser ställa in allt stöd till hjälporganisationen till palestinska flyktingar, UNRWA. Man kommer också ”demontera” organisationen. Detta sades med skadeglädje vid ett framträdande inför den konservativa konferensen CPAC. Och publiken jublade. Den brittiske utrikesministern David Lammy, å sin sida, sade enligt The Guardian tidigare denna månad att den amerikanska biståndsnedskärningen var ”ett strategiskt misstag” eftersom Kina kunde passa på att flytta fram sina positioner.
Effekterna av all denna försvarsupprustning och geopolitik kommer att kännas hos fattiga människor jorden runt. USA är den enskilt största biståndsgivaren i världen i absoluta tal. Bortfallet av utvecklingsbistånd från flera stora givarländer – oavsett orsak – kommer att få konsekvenser för den globala hälsan och öka fattigdomen.
Jens Odlander är diplomat och författare. Han har arbetat som ambassadör och rådgivare till två statsministrar i utrikes-, säkerhets- och försvarspolitiska frågor, migration och terrorism.
.