Kriget mot Iran ritar ny världskarta
Denna gång agerade USA helt öppet ihop med Israel. Det visar att ett öppet samarbete inte längre skadar USA:s relationer med de sunnimuslimska staterna.
Kriget mellan Iran och Israel är över för denna gång och flera slutsatser kan dras av det som hänt. En är att Iran, som de senaste fyrtio åren gjort allt i sin makt för att dels destabilisera Mellanöstern via ombud, dels samla kraft för att förgöra Israel, är kraftigt försvagat.
En annan är att Israels flygvapen på fyra timmar gjorde i Iran vad Ryssland inte har lyckats göra på fyra år i Ukraina. Men framförallt visar det att Israels ställning i Mellanöstern har förändrats dramatiskt under de senaste trettiofyra åren.
I podden The Free Press diskuterades nyligen USA:s bombning av Irans kärnkraftsanläggningar. Michael Doran, fil dr i Mellanösternstudier och verksam vid den konservativa tankesmedjan Hudson Institute, påpekade att bombningarna av Iran tydliggör hur dramatiskt Israels ställning i Mellanöstern har förändrats.
Perspektivet är Gulfkriget 1991. Iraks diktator Saddam Hussein invaderade Kuwait och attackerades därför av USA och flera sunnimuslimska stater. Hussein skickade Scud-missiler mot Israel. Israels dåvarande premiärminister Yitzhak Shamir vädjade till USA:s dåvarande president George Bush om att få möjligheten att gå in i kriget för att försvara sig mot missilerna. Bush sa blankt nej. Om Israel gick in i kriget skulle de arabiska länder gå ur alliansen med USA, för att inte uppfattas som att de stred ihop med Israel mot en annan arabisk stat.
Doran hävdar att till skillnad från 1991 så agerade USA denna gång helt öppet ihop med Israel. Det säger visserligen en del om Israels relationer till USA. Men framför allt visar det att USA inte på något sätt oroade sig för att ett öppet samarbete med Israel i kriget mot Iran skulle skada USA:s relation till de sunnimuslimska staterna i regionen.
Det kan förstås på olika sätt. Dels visar det att fiendes fiende kan bli en vän. Men det kan också förstås som att Israels ställning eller status i Mellanöstern är betydligt starkare även vad många vågat tro eller hoppas på.
Inget av perspektiven utesluter det andra. Men båda visar att Mellanöstern ser helt annorlunda ut idag än för trettiofyra år sedan. Och trots kriget i Gaza och pliktskyldiga uttalanden om palestinier från arabiskt håll, har Israels ställning bland de sunniarabiska länderna i regionen uppenbarligen aldrig varit starkare.
Kriget mellan Iran och Israel är över för denna gång och flera slutsatser kan dras av det som hänt. En är att Iran, som de senaste fyrtio åren gjort allt i sin makt för att dels destabilisera Mellanöstern via ombud, dels samla kraft för att förgöra Israel, är kraftigt försvagat.
En annan är att Israels flygvapen på fyra timmar gjorde i Iran vad Ryssland inte har lyckats göra på fyra år i Ukraina. Men framförallt visar det att Israels ställning i Mellanöstern har förändrats dramatiskt under de senaste trettiofyra åren.
I podden The Free Press diskuterades nyligen USA:s bombning av Irans kärnkraftsanläggningar. Michael Doran, fil dr i Mellanösternstudier och verksam vid den konservativa tankesmedjan Hudson Institute, påpekade att bombningarna av Iran tydliggör hur dramatiskt Israels ställning i Mellanöstern har förändrats.
Perspektivet är Gulfkriget 1991. Iraks diktator Saddam Hussein invaderade Kuwait och attackerades därför av USA och flera sunnimuslimska stater. Hussein skickade Scud-missiler mot Israel. Israels dåvarande premiärminister Yitzhak Shamir vädjade till USA:s dåvarande president George Bush om att få möjligheten att gå in i kriget för att försvara sig mot missilerna. Bush sa blankt nej. Om Israel gick in i kriget skulle de arabiska länder gå ur alliansen med USA, för att inte uppfattas som att de stred ihop med Israel mot en annan arabisk stat.
Doran hävdar att till skillnad från 1991 så agerade USA denna gång helt öppet ihop med Israel. Det säger visserligen en del om Israels relationer till USA. Men framför allt visar det att USA inte på något sätt oroade sig för att ett öppet samarbete med Israel i kriget mot Iran skulle skada USA:s relation till de sunnimuslimska staterna i regionen.
Det kan förstås på olika sätt. Dels visar det att fiendes fiende kan bli en vän. Men det kan också förstås som att Israels ställning eller status i Mellanöstern är betydligt starkare även vad många vågat tro eller hoppas på.
Inget av perspektiven utesluter det andra. Men båda visar att Mellanöstern ser helt annorlunda ut idag än för trettiofyra år sedan. Och trots kriget i Gaza och pliktskyldiga uttalanden om palestinier från arabiskt håll, har Israels ställning bland de sunniarabiska länderna i regionen uppenbarligen aldrig varit starkare.
