Krigets andra vecka: Sprickorna mellan USA och Europa växer

När den militära konfrontationen mellan Iran å ena sidan och USA samt Israel å den andra går in i sin andra vecka har konflikten snabbt förvandlats från en begränsad upptrappning till ett regionalt storkrig med flera aktiva fronter. Samtidigt sprider sig de politiska och ekonomiska chockvågorna långt utanför slagfälten och skapar spänningar även inom västvärldens eget läger.

Sedan eskalationen den 28 februari har striderna expanderat geografiskt till att omfatta iranskt territorium, Persiska viken, Libanon och Irak. Parallellt märks tydliga effekter på energimarknader, sjöfart och diplomatiska relationer, där den transatlantiska enigheten nu prövas på allvar.

De militära operationerna har intensifierats på flera fronter samtidigt. Inne i Iran har USA och Israel genomfört omfattande flyg- och robotattacker mot strategiska mål. Angreppen har riktats mot anläggningar kopplade till kärnteknisk verksamhet, större oljeinstallationer, raffinaderier och underjordiska robotlager. De samlade skadorna bedöms vara betydande och har orsakat omfattande störningar i energiförsörjningen med stora strömavbrott i flera regioner som följd.

Iran har svarat med upprepade vågor av ballistiska robotar och drönarattacker mot mål i Gulfstaterna. Teheran beskriver offensiven som ett direkt svar på den amerikanska militära närvaron i regionen. Enligt preliminära västerländska säkerhetsbedömningar har Förenade Arabemiraten drabbats hårdast och utsatts för mer än hälften av attackerna mot Gulfområdet. Därefter följer attacker mot Qatar, Bahrain och Kuwait, medan Saudiarabien märkbart nog har varit mindre direkt utsatt.

Även Libanon har dragits djupare in i kriget. Striderna mellan Israel och Hizbollah har intensifierats kraftigt. Den israeliska militären har utfärdat omfattande evakueringsorder för bostadsområden i södra Beirut och delar av Bekaadalen inför massiva flyganfall som lett till tiotals dödsoffer och omfattande civila flyktingströmmar. Hizbollah har i sin tur besvarat attackerna med raketbeskjutning mot norra Israel och sporadiska gränssammandrabbningar.

De ekonomiska konsekvenserna börjar samtidigt bli allt mer kännbara. Oljemarknaden reagerar kraftigt på oron för störningar i Hormuzsundet, där omkring en femtedel av världens oljetransporter passerar. Oljepriset har stigit över 92 dollar per fat i takt med att marknaden räknar in riskerna för avbruten sjöfart och attacker mot energiinfrastruktur.

De mänskliga kostnaderna är också omfattande. Sammanlagda uppskattningar pekar på att antalet dödsoffer i konfliktens olika zoner redan har överstigit 1800 människor, utöver omfattande materiell förstörelse och stora flyktingrörelser.

Mitt under den militära upptrappningen försökte Irans president Masoud Pezeshkian sända en lugnande signal till Gulfstaterna. I ett tv-sänt tal den 7 mars framförde han en personlig ursäkt till grannländer som träffats av iranska robotattacker och lovade att Iran skulle upphöra med attacker mot ”broderländer”, förutsatt att deras territorier inte användes för militära angrepp mot Iran.

Uttalandet blev dock kortlivat. Inom några timmar fortsatte – och intensifierades – de iranska attackerna mot mål i regionen. Det snabba sammanbrottet för presidentens utfästelser väckte frågor om hans faktiska inflytande över militära beslut.

Bedömare menar att motsägelsen blottlägger en strukturell maktdelning i Iran där Revolutionsgardet kontrollerar de operativa militära besluten medan den civila regeringen saknar möjlighet att genomdriva politiska avspänningsinitiativ. Presidentens löften framstår därmed mer som diplomatiska markeringar än genomförbara åtaganden.

Samtidigt hamnar Europa i en allt mer komplicerad balansgång. Kontinenten deltog inte direkt i konfliktens inledande fas men utsätts nu från Washington för växande påtryckningar att bidra militärt.

I Storbritannien har premiärminister Keir Starmer, efter inledande tvekan, godkänt att amerikanska styrkor får använda brittiska militärbaser – däribland Diego Garcia och RAF Fairford – för vad som beskrivs som begränsade defensiva insatser riktade mot iranska robotplattformar. London understryker dock att man inte deltar i offensiva operationer.

Frankrike har valt en mer synlig militär markering. President Emmanuel Macron har beordrat hangarfartyget Charles de Gaulle till Medelhavet, eskorterat av fregatter och stridsflyg av typen Rafale. Syftet är att stärka den franska närvaron och skydda europeiska intressen i regionen, samtidigt som ytterligare luftförsvarssystem har placerats ut.

Trots dessa steg har relationerna mellan USA och Europa blivit mer ansträngda. USA:s president Donald Trump har vid upprepade tillfällen uttryckt frustration över vad han uppfattar som europeisk försiktighet. Han menar att europeiska länder tenderar att ansluta sig först när konflikter redan är avgjorda.

I ett inlägg på Truth Social deklarerade Trump att USA inte kommer att tillåta europeiska allierade att ”skörda frukterna av en seger som uppnåtts genom amerikanska uppoffringar”. Uttalandet signalerar en växande spricka i den västliga alliansen.

Trump avfärdade också den iranske presidentens ursäkt som ”ett tecken på svaghet” och slog fast att de militära operationerna kommer att fortsätta tills Iran kapitulerar villkorslöst.

Helhetsbilden pekar mot att konflikten har passerat gränsen för en begränsad militär konfrontation och i stället utvecklats till ett öppet regionalt krig där militära fronter, geopolitik och energisäkerhet vävs samman. Gulfstaterna försöker fortfarande undvika att dras in som aktiva parter, men deras strategiska läge gör neutralitet allt svårare.

Med fortsatta robotattacker, växande flyktingströmmar och ökande stormaktsspänningar är utvecklingen svår att förutse. Antingen väntar en bredare regional upptrappning som drar in fler aktörer – eller en smal och politiskt kostsam diplomatisk väg som kan hejda den farligaste konfrontationen som regionen har upplevt på många år.

Farouk Aldabag är samhällsanalytiker och ART-terapeut.