Kulturlivet behöver vartenda öre det kan få
Fler ska kunna bidra till kulturlivets finansiering. Regeringen gör rätt i att utreda frågan, för kultursektorn behöver alla pengar den kan få.
Den brittiske filosofen Roger Scruton hävdade att kulturlivet är det viktigaste organet i samhällskroppen, den är vår själ, en "kritiskt reflekterande kärna" med vilket vi förstår vilka vi är och vilka vi vill vara. Det är den gemensamma identitetsprocessen som sker genom en vid uppsättning olika uttryck och konstnärliga verksamheter, ett rikt och mångsidigt dynamiskt kulturliv. Sådant som inte går att bryta ner i siffror och statistik.
Kulturminister Parisa Liljestrand (M) bjöd passande nog in till pressträff på Vasamuseet, en svensk statlig kulturinstitution med internationellt renommé som helt finansieras via biljettintäkter och gåvor. Regeringen sjösätter en utredning som om ett år ska presentera förslag på hur det ska bli lättare för den privata sektor att stötta det annars så övervägande offentligt finansierade kulturlivet med mer pengar. Affärskvinnan Karin Forseke ska utreda saken med stöd av en rad personer inom kultursektorn. Hon var också styrelseledamot i i Kungliga Operan, vars renovering nu delvis finansieras med privata donationer.
Initiativet är välkommet. Det svenska kulturlivet har hamnat på den ekonomiska efterkälken under de senaste 20 åren. Även om regionerna har skjutit till mer medel så har kulturens andel av kommunernas budgetar minskat väsentligt, och det statliga stödet har i praktiken legat still. Ett tydligt exempel på det är hur landets folkbibliotek blivit 25 procentenheter färre.
Det var den här regeringen som först såg till att vi började få en bild av hur den privata finansieringen av kulturlivet ser ut. När Myndigheten för kulturanalys kartlade saken visade det sig att det stora inflödet av privata medel sker genom privatpersoners konsumtion, i övrigt är den blygsam (omkring 1 miljard kronor om året i donationer och sponsring). Samtidigt är det svårt att få grepp om, privata donationer ges i mångmiljonklassen till institutioner som Moderna museet, utan att det syns i statistiken.
Som kulturministern konstaterar ligger Sverige efter andra europeiska samhällen – inte minst våra grannländer – när det gäller privat finansiering av kulturlivet. I Finland och Danmark delar stora fonder årligen ut motsvarande många miljarder kronor till kultur.
Svenskarna är i gemen positivt inställda till kulturlivet och väljer att stötta det både med plånboken (nära 20 miljarder kronor om året) och skattesedeln (omkring 35 miljarder kronor per år). Samtidigt präglas vårt samhälle av 1974 års kulturpolitik där betoningen är på offentlig finansiering för att främja demokrati och mångfald.
Sverige har förändrats kraftigt sedan dess, från att ha tävlat med USA om att ha den högsta BNP:n per capita i världen, till att dala i det hänseenden. I dag står riket inför helt andra sociala kostnader, med samhällsfarlig gängbrottslighet och rekordhög arbetslöshet, och dessutom stöd till Ukraina (omkring 100 miljarder kronor sedan 2022) så att landet kan hålla fronten mot det kulturförgörande Ryssland. Att kulturlivet inte har någon gräddfil i de prioriteringarna är begripligt.
Emellertid har Myndigheten för kulturanalys också visat att den politiska styrningen via de offentliga medlen varit omfattande och omkring hälften av kulturskaparna uppger att de har fått göra avkall på sin konstnärliga frihet för att blidka bidragsgivarna. I den nya utredningen finns också frågan om "armlängds avstånd" med, att finansiären inte ska lägga sig i det konstnärliga innehållet utan endast ge förutsättningar för skapandet.
Måhända kommer utredningen att bli klar försent, om ett år är nyvalet stundande och en ny socialistisk regering kan mycket väl begrava den. Men ett vidare engagemang för kulturlivet inom samhället kommer också att öka förståelsen för hur saker och ting hänger samman. Det vi kan räkna på är också beroende av de värden som inte låter sig beskrivas i siffror och statistik.
***
Den brittiske filosofen Roger Scruton hävdade att kulturlivet är det viktigaste organet i samhällskroppen, den är vår själ, en ”kritiskt reflekterande kärna” med vilket vi förstår vilka vi är och vilka vi vill vara. Det är den gemensamma identitetsprocessen som sker genom en vid uppsättning olika uttryck och konstnärliga verksamheter, ett rikt och mångsidigt dynamiskt kulturliv. Sådant som inte går att bryta ner i siffror och statistik.
Kulturminister Parisa Liljestrand (M) bjöd passande nog in till pressträff på Vasamuseet, en svensk statlig kulturinstitution med internationellt renommé som helt finansieras via biljettintäkter och gåvor. Regeringen sjösätter en utredning som om ett år ska presentera förslag på hur det ska bli lättare för den privata sektor att stötta det annars så övervägande offentligt finansierade kulturlivet med mer pengar. Affärskvinnan Karin Forseke ska utreda saken med stöd av en rad personer inom kultursektorn. Hon var också styrelseledamot i i Kungliga Operan, vars renovering nu delvis finansieras med privata donationer.
Initiativet är välkommet. Det svenska kulturlivet har hamnat på den ekonomiska efterkälken under de senaste 20 åren. Även om regionerna har skjutit till mer medel så har kulturens andel av kommunernas budgetar minskat väsentligt, och det statliga stödet har i praktiken legat still. Ett tydligt exempel på det är hur landets folkbibliotek blivit 25 procentenheter färre.
Det var den här regeringen som först såg till att vi började få en bild av hur den privata finansieringen av kulturlivet ser ut. När Myndigheten för kulturanalys kartlade saken visade det sig att det stora inflödet av privata medel sker genom privatpersoners konsumtion, i övrigt är den blygsam (omkring 1 miljard kronor om året i donationer och sponsring). Samtidigt är det svårt att få grepp om, privata donationer ges i mångmiljonklassen till institutioner som Moderna museet, utan att det syns i statistiken.
Som kulturministern konstaterar ligger Sverige efter andra europeiska samhällen – inte minst våra grannländer – när det gäller privat finansiering av kulturlivet. I Finland och Danmark delar stora fonder årligen ut motsvarande många miljarder kronor till kultur.
Svenskarna är i gemen positivt inställda till kulturlivet och väljer att stötta det både med plånboken (nära 20 miljarder kronor om året) och skattesedeln (omkring 35 miljarder kronor per år). Samtidigt präglas vårt samhälle av 1974 års kulturpolitik där betoningen är på offentlig finansiering för att främja demokrati och mångfald.
Sverige har förändrats kraftigt sedan dess, från att ha tävlat med USA om att ha den högsta BNP:n per capita i världen, till att dala i det hänseenden. I dag står riket inför helt andra sociala kostnader, med samhällsfarlig gängbrottslighet och rekordhög arbetslöshet, och dessutom stöd till Ukraina (omkring 100 miljarder kronor sedan 2022) så att landet kan hålla fronten mot det kulturförgörande Ryssland. Att kulturlivet inte har någon gräddfil i de prioriteringarna är begripligt.
Emellertid har Myndigheten för kulturanalys också visat att den politiska styrningen via de offentliga medlen varit omfattande och omkring hälften av kulturskaparna uppger att de har fått göra avkall på sin konstnärliga frihet för att blidka bidragsgivarna. I den nya utredningen finns också frågan om ”armlängds avstånd” med, att finansiären inte ska lägga sig i det konstnärliga innehållet utan endast ge förutsättningar för skapandet.
Måhända kommer utredningen att bli klar försent, om ett år är nyvalet stundande och en ny socialistisk regering kan mycket väl begrava den. Men ett vidare engagemang för kulturlivet inom samhället kommer också att öka förståelsen för hur saker och ting hänger samman. Det vi kan räkna på är också beroende av de värden som inte låter sig beskrivas i siffror och statistik.
***
