Kvinnor med makt, män som blir offer
I ”Meningen med livet” blir en man antastad på jobbet av en kvinnlig chef. Samuel Mesterton ser serien som speglar tidsandan.
Alla borde se svenska TV-serien ”Meningen med livet”. Äkta vardaglighet i stället för spelad, vilket är sällsynt. Serien följer två livskrisande systrar, men det mest fascinerande sker med Alex (Ulf Stenberg) i den högaktuella andra säsongen. Han är gift med Ellen (Helena af Sandeberg) och hamnar i en omvänd #MeToo-situation när hans chef (Nina Zanjani) utsätter honom för oönskade närmanden – en massage, en inbjudan till hotellrummet.
"Inga regelrätta övergrepp, men...", säger han villrådigt till vännen Nico (Hannes Fohlin) på gymmet. Maktbalansen gör motstånd omöjligt: "Jag måste låtsas vara singel, annars blir det jävligt dålig stämning." Nico kontrar: "Det är precis så de där svinen håller på."
Att en karriärkvinna och girlboss, i en serie skriven av två kvinnor, framställs som en manipulativ Harvey Weinstein-figur är anmärkningsvärt. Man kan ana ett kulturellt vibbskifte som ekar av 1980-talets antifeministiska strömningar.
1980-talet kryllade av underdåniga, milda amerikanska hemmafruar på bio: Den goda kvinnan. Den kvinnliga skurken, hotet, var ogift och barnlös.
Zanjani kokar inga kaniner i ”Meningen med livet” (än!) men i ”Farlig förbindelse” (1987) ligger Glenn Closes karriärkvinna med Michael Douglas intet ont anande, lyckligt gifta advokat, innan hon börjar terrorisera hans familjelycka med just kokta kaniner. Biopubliken skrek ”kill the bitch!”, och för att återställa ordningen måste Douglas fru till slut skjuta Close.
Vissa såg skildringen som en sorts filmreaktion mot tidens aids-hot samt feministiska framsteg.
Under 2010-talets woke-era vändes sen rollerna. I ”Gone girl” (2014) finns singeltjejen/älskarinnan med i bilden, men det är nu hemmafrun (Rosamund Pike) som är den onda plågoanden. För att krossa och kuva sin vänstrande make (Ben Affleck) som förstört deras perfekta tvåsamhetstillvaro fabricerar Rosamund Pike både våldtäkt och graviditet – en intrig som mer speglade tidens genusdiskussioner.
Idag har könskriget som bekant hårdnat i en tilltagande polarisering. Serien ”The Idol” provocerade häromåret med sitt anti-metoo-narrativ, där popstjärnan Jocelyn (Lily-Rose Depp) dras till en slemmig Tedros (Abel Tesfaye). Nu är samma Tesfaye (också känd som The Weeknd) bioaktuell med ”Hurry Up Tomorrow”, där Jenna Ortega kanaliserar en galen Annie Wilkes-liknande figur som binder fast en gråtande Abel.
En perfekt representation av vår tids post-metoo-värld där många snubbar upplever att de är de verkliga offren med kvinnor som rovdjur.
Kvinnor har genom historien alltid gestaltat plågoandar och skurkar. Skillnaden är att de nu sitter på makt och kan vara svin på samma sätt som män.
Vilket är precis vad Alex i ”Meningen med livet” får erfara.
Alla borde se svenska TV-serien ”Meningen med livet”. Äkta vardaglighet i stället för spelad, vilket är sällsynt. Serien följer två livskrisande systrar, men det mest fascinerande sker med Alex (Ulf Stenberg) i den högaktuella andra säsongen. Han är gift med Ellen (Helena af Sandeberg) och hamnar i en omvänd #MeToo-situation när hans chef (Nina Zanjani) utsätter honom för oönskade närmanden – en massage, en inbjudan till hotellrummet.
”Inga regelrätta övergrepp, men…”, säger han villrådigt till vännen Nico (Hannes Fohlin) på gymmet. Maktbalansen gör motstånd omöjligt: ”Jag måste låtsas vara singel, annars blir det jävligt dålig stämning.” Nico kontrar: ”Det är precis så de där svinen håller på.”
Att en karriärkvinna och girlboss, i en serie skriven av två kvinnor, framställs som en manipulativ Harvey Weinstein-figur är anmärkningsvärt. Man kan ana ett kulturellt vibbskifte som ekar av 1980-talets antifeministiska strömningar.
1980-talet kryllade av underdåniga, milda amerikanska hemmafruar på bio: Den goda kvinnan. Den kvinnliga skurken, hotet, var ogift och barnlös.
Zanjani kokar inga kaniner i ”Meningen med livet” (än!) men i ”Farlig förbindelse” (1987) ligger Glenn Closes karriärkvinna med Michael Douglas intet ont anande, lyckligt gifta advokat, innan hon börjar terrorisera hans familjelycka med just kokta kaniner. Biopubliken skrek ”kill the bitch!”, och för att återställa ordningen måste Douglas fru till slut skjuta Close.
Vissa såg skildringen som en sorts filmreaktion mot tidens aids-hot samt feministiska framsteg.
Under 2010-talets woke-era vändes sen rollerna. I ”Gone girl” (2014) finns singeltjejen/älskarinnan med i bilden, men det är nu hemmafrun (Rosamund Pike) som är den onda plågoanden. För att krossa och kuva sin vänstrande make (Ben Affleck) som förstört deras perfekta tvåsamhetstillvaro fabricerar Rosamund Pike både våldtäkt och graviditet – en intrig som mer speglade tidens genusdiskussioner.
Idag har könskriget som bekant hårdnat i en tilltagande polarisering. Serien ”The Idol” provocerade häromåret med sitt anti-metoo-narrativ, där popstjärnan Jocelyn (Lily-Rose Depp) dras till en slemmig Tedros (Abel Tesfaye). Nu är samma Tesfaye (också känd som The Weeknd) bioaktuell med ”Hurry Up Tomorrow”, där Jenna Ortega kanaliserar en galen Annie Wilkes-liknande figur som binder fast en gråtande Abel.
En perfekt representation av vår tids post-metoo-värld där många snubbar upplever att de är de verkliga offren med kvinnor som rovdjur.
Kvinnor har genom historien alltid gestaltat plågoandar och skurkar. Skillnaden är att de nu sitter på makt och kan vara svin på samma sätt som män.
Vilket är precis vad Alex i ”Meningen med livet” får erfara.
