Lagrådet får inte bli ett konstitutionellt rundningsmärke

Lagrådet har nyligen riktat skarp kritik mot några av regeringens många straffrättsreformer. Kritiken gäller inte bara några enstaka lagtekniska frågor utan även själva lagstiftningsprocessen och i vissa delar även deras förenlighet med grundlagen.

I detta fall pekar Lagrådet bland annat på att reformerna lagts fram i snabb följd utan tillräcklig samordning, att beredningen varit bristfällig och att det saknas underlag för påståendet att kraftigt höjda straff skulle minska brottsligheten.

Justitieminister Gunnar Strömmer har svarat att man ska beakta kritiken, men försvarar sig mot densamma med att samhället befinner sig i ett akut läge och att det finns ett starkt politiskt mandat för hårdare straff. Han menar att straffnivåer ytterst är en politisk fråga och måste avgöras av de folkvalda.

Gunnar Strömmers inställning delades även av den tidigare, socialdemokratiska justitieministern Morgan Johansson. Några exempel på när den förra regeringen gick emot Lagrådets kritik är i frågan om skärpta straff för grova vapenbrott, kriminaliseringen av deltagande i terrororganisationer, samtyckesregleringen i våldtäktsmål och införandet av kronvittnen. Mest uppmärksammat var när Lagrådet i sitt yttrande om den så kallade gymnasielagen skrev att ”Gränsen har nåtts för vad som är acceptabelt i fråga om hur lagstiftning kan utformas”. Ändå gick den socialdemokratiska regeringen vidare med lagförslaget.

Problemet med att ignorera Lagrådet är att Sverige, till skillnad från många andra demokratier, saknar en stark maktdelning. Vi har inte någon författningsdomstol, inte längre någon andra kammare och heller inte någon senat som kan fungera som institutionell broms i lagstiftningsprocessen. Vi har visserligen domstolar med möjlighet till normprövning, men det innebär bara att en regel kan åsidosättas i ett enskilt fall, inte att lagen som sådan upphävs. Dessutom finns möjligheten till normprövning först efter att lagstiftningen redan trätt i kraft.

Lagrådets funktion är i stället att förebygga problemen innan de uppstår och är i teorin en central kontrollinstans i lagstiftningsprocessen. Men Lagrådets yttranden är endast rådgivande, det saknar vetorätt eller andra formella befogenheter. Lagrådets auktoritet bygger på respekt för att det är några av Sveriges främsta jurister som sitter där, men Lagrådets faktiska funktion bygger närmast på politisk självdisciplin genom att regeringarna tar Lagrådets kritik på allvar och justerar sina förslag när bristerna är uppenbara.

Om respekten och funktionen försvagas riskerar Lagrådet att förvandlas från en rättsstatlig kontrollmekanism till ett rundningsmärke. Problemet är, som visats genom exemplen ovan, större än en enskild reform eller en enskild regering. Det handlar om hur det svenska konstitutionella systemet är uppbyggt och de inneboende svagheter och brister som ställs i dager när Lagrådets kritik lämnas utan avseende.

I grunden handlar konflikten om en klassisk spänning i alla demokratier: balansen mellan majoritetsstyre och rättsstat. Straffrätten är i hög grad ett uttryck för politiska värderingar och regeringen betonar det demokratiska mandatet att bekämpa allvarlig brottslighet. Lagrådet påminner dock om att även politiskt angelägna reformer måste hålla rättsstatlig kvalitet.

Frågan är därför inte bara hur stränga straffen ska vara eller om man ska sätta barn i fängelse. Den handlar också om hur vi säkerställer att lagstiftningen – även i pressade tider som dessa – upprätthåller rättsstatens krav och inte undergräver rättssystemets stabilitet och legitimitet. Av principiella skäl borde det vara viktigt för regeringen att visa att borgerligheten, i kontrast till det socialdemokratiska framhållandet av folkstyre och parlamentarisk suveränitet, står för ett starkt försvar av maktdelning och fri- och rättigheter.

Sebastian Scheiman är advokat