Landet som slutade se sig självt

Det finns en särskild sorts tystnad som bara uppstår i länder som är vana att se sig själva som goda. En tystnad som inte påtvingas ovanifrån, men som växer fram underifrån, av omtanke, av konflikträdsla, eller av den där djupt rotade svenska föreställningen att allt ordnar sig bara vi undviker att skava för hårt på ytan.

Det är den tystnaden som ligger till grund för hela den historia som del 1–4 av denna serie har försökt att skildra; hur ett modernt, rikt och välorganiserat land gradvis slutade följa utvecklingen i sina egna institutioner. Hur en förvaltning som byggts för att vara världens mest opartiska började navigera efter normer och förväntningar i stället för verklighet. Och hur politiska ledarskap över ideologiska gränser delade samma oförmåga att se vad som höll på att hända, just för att man så gärna ville tro något annat.

Det handlar egentligen inte om statistik. När Danmark, Norge och Nederländerna fortsatte mäta brottslighet, självförsörjning och integrationsutfall gjorde de det inte för att vara hårdare. De gjorde det för att kunna styra. För att deras politiska kultur tillät dem att se fakta även när fakta var obekväma.

Sverige gjorde inte det. Vi valde en annan väg. Inte genom beslut, men genom att låta bli att fatta beslut. Det är så svensk konsensuskultur fungerar. Våra stora misstag är nästan aldrig aktiva. De är passiva. Vi låter saker ske, och upptäcker dem först långt senare. Det är inte elakt. Det är inte illvilligt. Det är bara vår kultur.

Det handlar om självbild. Sverige har under större delen av efterkrigstiden byggt sin identitet på idén om att vara ett undantag, landet som lyckats där andra misslyckats. Välfärdsstaten blev vår moral, och vi lärde oss att tro att vår godhet var en skyddszon. Men en självbild är inte en strategi. Den är ett raster. Och när raster och verklighet inte längre överensstämmer börjar systemet att hacka. Det är då institutioner blir nervösa, myndigheter börjar titta åt sidan och ansvar förskjuts nedåt i hierarkin. Vi mätte mindre, inte för att vi inte visste hur, utan för att vi trodde att resultatet skulle hota berättelsen om vilka vi var.

Det handlar om ledarskap. Ett land som inte mäter blir ett land som reagerar sent. Ett land som reagerar sent blir ett land som alltid känner sig överrumplat. Och ett land som alltid känner sig överrumplat söker förklaringar med stort F, i stället för att se de små mekanismerna – tjänstemannen som avstår en formulering, avdelningen som väntar tills efter valet, myndigheten som tolkar tystnad som en signal. Den typen av dynamik kan bara brytas av ledarskap som vågar mer än att känna av stämningar. Ledarskap som vågar säga ”vi vet för lite, därför måste vi veta mer”. Det är den sortens politiskt mod som byggde Sverige. Och det är den sort som behövs igen.

Det handlar om tillit, men av fel sort. Det är ett paradoxalt drag i svensk kultur: vi har hög tillit men låg konfliktförmåga. Vi tror gott om våra institutioner men vi undviker att testa dem. Vi ser värdet av harmoni men underskattar värdet av friktion. Tillit är en styrka. Men tillit utan insikt blir en blind fläck. Ett land kan inte luta sig mot sin självbild i all evighet. Förr eller senare måste den jämföras med data. Inte för att döma, utan för att förstå.

Så vad har denna artikelserie egentligen handlat om? Inte om statistik. Inte om migration. Inte ens om myndigheter. Det har handlat om Sverige. Om vad som händer när ett land förväxlar goda intentioner med goda resultat. Om hur institutioner arbetar i skuggan av politiska förväntningar. Om hur en självbild kan bli en karta, och hur en karta kan bli fel. Och om hur dyrt det blir när vi upptäcker det sent.

Det handlar till slut om ansvar. Att återgå till mätning är inte bara ett tekniskt projekt. Det är en moralisk återställning. Ett land som mäter tar ansvar. Ett land som låter bli överlåter framtiden åt slumpen. Lärdomen från dessa artiklar är enkel, ett land som inte vågar veta tappar till slut förmågan att förstå. Men Sverige kan bättre. Vi har gjort det förut. Varje gång vi i vår historia har vågat se verkligheten som den är – inte som vi hoppats att den skulle vara – har vi förändrat oss själva och kommit ut starkare.

Det handlar om att återfå modet att veta. Inte för att skuldbelägga. Inte för att peka ut grupper. Inte för att vinna debatter. Utan för att styra ett land. På riktigt. Ett samhälle utan kunskap rör sig utan kompass. Ett samhälle med kunskap kan navigera även i hård motvind. Det är därför vi måste tillbaka till det självklara, att mäta, att veta och att ha modet att dra slutsatser av det vi ser.

Det är den epok som nu måste börja.

Ola Källqvist är oberoende samhällsdebattör. Den här texten är den sista i en serie om fem.