Liberalerna måste riva av SD-plåstret

Sveriges minsta parti som kanske klarar riksdagsspärren kan inte driva en linje där man vägrar landets näst största parti regeringsposter – om Tidö-konstellationen lyckas vinna valet nästa år. Så ser realiteterna ut när Liberalernas partistyrelse diskuterar den infekterade SD-frågan på fredag.

Om L åker ur löser det sig av sig självt. Då kan det som återstår av partiet idissla SD i exil utanför parlamentet medan kvarvarande partier får försöka bilda regering. För att eventuellt rädda sig kvar måste man långt innan valdagen klara ut vad som gäller, och då finns bara ett alternativ.

Om L inte ger ett tydligt besked kommer det att förfölja partiet dygnet runt fram till valdagen. Sakfrågorna reduceras till noll och intet av värde i skenet av en uppslitande intern SD-strid.

Om beskedet blir att SD ska stå utanför regeringen är det kört för L av det skälet. Borgerliga väljare offrar inte stödröster på ett parti som kan få för sig att släppa fram en S-ledd regering med V-socialisterna i regeringsunderlaget – eller i själva regeringen. Redan Magdalena Anderssons tal om ökad ”demokratisk kontroll” är svårsmält för dem som ser marknad och mångfald som fundament i tillvaron.

I backspegeln tog dåvarande partiledaren Jan Björklund 2019 rygg på Center-ledaren Annie Lööf och anslöt sig till januariavtalet innan han hoppade av och ersattes av Nyamko Sabuni. När V röstade bort Löfvenregeringen 2021 tog hon chansen och anslöt sig genast till den borgerliga sidan. Där har L stannat kvar sedan dess, i drygt tre år under Tidöflagg med politiskt inflytande i regeringsställning.

Vid landsmötet 2023 hette partiledaren Johan Pehrsson. Det var då ledamöterna kompromissade fram det som för närvarande gäller i regeringsfrågan: att inte sitta i en regering med SD och inte heller släppa fram en regering där SD ingår.

2025 är partiet framme vid nästa vägskäl – den här gången med Simona Mohamsson vid rodret. Vid landsmötet i november ska L gå till beslut om SD:s framtida regeringsstatus. Redan i veckan tar sig partistyrelsen an ämnet.

Simona Mohamsson har markerat att hon inte ser någon vits med att fortsätta med röda linjer, väl medveten om att det kan blockera det mesta i regeringsväg.

När Riksdagen öppnades uttalade hon sig aningen grumligt om att hon vill ”välja om” den nuvarande regeringen. Det tolkades som att SD skulle vara kvar på utsidan och motståndarna vädrade genast morgonluft. I sak var det inget nytt. Mohamsson skulle säkert gärna slippa SD – om det var möjligt.

Att hon tagit in Landskronas starke man Torkel Strandberg i partiledningen är en markering. Lokalt har han cirka tio gånger fler väljare i ryggen än vad L har på riksplanet. I snart tjugo år har han styrt sin kommun med stöd av SD.

Vid partistyrelsemötet kommer SD-motståndarna att göra sitt bästa för att hålla grytan kokande. Stockholms gruppledare Jan Jönsson hotar att lämna partiet om han inte får som han vill. Inget nytt under solen, det har han gjort tidigare.

Ett tungt namn i förskingringen är Cecilia Malmström, tidigare EU-kommisionär, som själv kunde ha tagit rollen som partiledare om hon hade haft lust. I de glesa partileden finns fortfarande många som lyssnar på henne.

I SD-frågan ventilerade Malmström sina tankar redan i augusti och ställde frågan ”varför tanken på en blocköverskridande regering är så omöjlig.” Hennes eget förslag är en bred koalition med alla partier utom SD och V, eller kombinationen S, MP, C och L – och då är vi tillbaka vid januariavtalet inklusive V, i någon form.

Simona Mohamsson måste tala klarspråk vid partistyrelsemötet om att L kommer att samverka med SD i en ny regering om Tidöpartierna vinner 2026. L måste riva av SD-plåstret en gång för alla.