Liberalernas strukturella huvudvärk
Liberalerna är egentligen är två partier i ett. Det är alltså som om man köper en liter mjölk men upptäcker att paketet innehåller kaffe.
Vet folk i dag vad ”att köpa grisen i säcken” betyder? Vem köper ens en gris och vad har en säck med saken att göra? I framtiden kanske ordspråket behöver bytas ut. Vad sägs om: ”att stoppa Liberalernas valsedel i kuvertet”.
För vad är det för parti som går till val 2026? Vad får egentligen väljarna om det står Liberalerna på valsedeln? Fokus har talat med flera liberaler på olika nivåer i partiet.
Är L partiet som vill förbjuda strypsex? Är det partiet som är emot friskolor? Partiet som ska bestämma hur föräldrar gör med föräldraförsäkringen? Partiet som samarbetar med SD, eller är det partiet som inte samarbetar med SD?
För väljarna är det svårt att veta och hänga med i den skur av utspel som kommit den senaste tiden. Vilken politik får jag med Liberalerna?
Det här beror på att Liberalerna egentligen är två partier i ett. Det är alltså som om man köper en liter mjölk men upptäcker att paketet innehåller kaffe.
Många liberalerna beskriver problemen som en djup strukturell kris som har sin bakgrund i två falanger, där ingen tillåts vinna. Det är en maktkamp som har pågått i åratal men som tillåts fortsätta i all evinnerlighet.
Liberalerna består av en socialliberal och en högerliberal falang, och sprickan dem emellan har fördjupats under 2010-talet i samband med Sverigedemokraternas intåg i riksdagen.
Socialliberalerna vill inte ha ett samarbete med SD överhuvudtaget, medan högerliberalerna inser att L måste släppa in SD i en regering för att de borgerliga partierna ska ha en vettig chans att kunna utmana vänstersidan i politiken.
Kompromissen mellan falangerna blev landsmötets ställningstagande i höstas att säga ja till ett fortsatt Tidösamarbete med SD – men att samtidigt säga nej till SD i regering. En konstruktion som väljarna tycks ge tummen ned på, med tanke på opinionsstödet om 1,8 procent.
Skulden för att falangstriderna fått fortgå under åratal ges tidigare partiledare.
Jan Björklund försökte tillhöra högerfalangen ena stunden för att därefter byta sida till vänster, och när han tillhörde den ena sidan så gav han viktiga poster till den andra – och tvärtom. Källor inom Liberalerna beskriver detta beteende som ett sätt för Björklund att kunna behålla sitt jobb.
Men för partiet blev det en katastrof.
När sedan Nyamko Sabuni kom med en tydlig högeragenda slog vänstersidan bakut, vilket landade i hennes beslut 2022 att lämna över till Johan Pehrson. Hon hade ändå fått det svårt att leda partiet i valet 2022 och ingå ett samarbete med SD efter valet.
När Johan Pehrson gick in i Tidösamarbetet försökte han blidka partiets vänster på samma sätt som Björklund. Han stod till höger men gav samtidigt flera socialliberaler viktiga poster. Och så kunde maktkampen fortsätta. Simona Mohamssom tillhör egentligen vänsterfalangen men försöker agera utåt som att hon är höger.
Men problemen för liberalerna handlar om mer än ledarskapet och de båda falangerna. Det går ännu djupare än Björklund, Sabuni, Pehrson och Mohamsson.
Enligt källorna är medelåldern på partimedlemmarna hög – över 70 år – och hela tiden tappar partiet medlemmar och därmed också intäkter.
I det kommande valet märks detta genom att flera kommuner helt saknar kandidater och i många kommuner trycks det heller inte upp liberala valsedlar. Det hela blir till en ond spiral, för när allt fler kommuner blir utan Liberaler eroderar både ekonomin och engagemanget för partiet, vilket leder till ännu större medlems- och väljarflykt.
Att Liberalerna just nu är ett parti som ingen falang är riktigt nöjd med, visade en händelse efter valet 2022 då Liberalerna gått från att vara nästan helt uträknade till att äntligen ha fått ta plats i Sveriges regering. Flera i riksdagsgruppen såg ändå detta som något sorgligt och vägrade att fira regeringsinträdet.
Ingenting i dagsläget ser ut att kunna vända utvecklingen. Motståndet mot SD är stort inom L och även om ett löfte att ge SD ministerposter sannolikt skulle öka möjligheterna att få stödröster, och därmed klara sig kvar i riksdagen, så är stödet för detta lågt.
Skulle Liberalerna ändå klara sig kvar tornar nya problem upp sig vid horisonten. Det beror på att de som står på riksdagslistorna inför valet 2026 till stor del kommer från vänsterfalangen.
Kommer ett vänsterlutande Liberalerna efter valet ens godkänna ett förnyat Tidöavtal?
Som sagt: Det här är partiet där man köper mjölk men får kaffe.
