Liberalernas våndor, avsnitt 749
En alltför omfattande spagat blir till slut självskadebeteende.
Toppbild: Jessica Gow / TT
Idag inleds formellt nomineringsprocessen för Liberalernas nästa partiledare, i vilken en av kravspecarna bör vara “god förlorare”. För läget är tufft.
Det var troligen tack vare moderata stödröster man klarade fyraprocentsspärren i valet 2022. Men de blir svåra att återerövra. Dels kanske även KD behöver nalla ur den potten. Dels vill moderata väljare förstås att det egna partiet står starkt i de regeringsförhandlingar som följer på en eventuell Tidö-seger. Förhandlingar som blir mycket mer laddade än senast, eftersom SD kommer att kräva ministerposter.
Och hur “pålitligt” är L ur Tidösynvinkel? undrar tänkbara stödröstare. Man har ju landsmötesbeslut på en så kallad röd linje mot SD-närvaro i regeringen. En av favoriterna till att efterträda Johan Pehrson, miljöminister Romina Pourmokhtari, har varit otvetydig på den punkten, bland annat i SVT:s 30 minuter i vintras.
Vidare finns en partifalang som vill ha mindre, inte mer, samarbete med SD. Jan Jönsson, oppositionsborgarråd i Stockholm, beskrev i SVT:s Agenda igår SD som homofobiskt och fyllt av förakt mot invandrare. Regeringssamarbete är fullständigt otänkbart.
I samma reportage intervjuades Axel Darvik, liberalt kommunalråd i Göteborg. Hans syn på Tidösamarbetet är tvärtom att det varit stabilt, och att det inte hotat liberala kärnvärden. Tvärtom har man skapat mer frihet, eller i alla fall minskat ofriheten och otryggheten, genom omläggning av bland annat migrations- och kriminalpolitiken.
Liberala Expressen har i ett flertal ledare gjort samma analys som Darvik. Och vill att den röda linjen skrotas. Tidningens politiske redaktör Patrik Kronqvist menar att enhetsfronter mot SD à la Decemberöverenskommelsen är demokratiskt skadliga, . Han citerar en färsk rapport från Valforskningsprogrammet på Göteborgs universitet: ”Det är bra för demokratin när högerpopulistiska partier får vara med och bestämma – åtminstone i den bemärkelsen att det leder till ett ökat stöd för demokratin”. Detta visas i både internationell och inhemsk forskning.
Liberala Bonnierskollegan Dagens Nyheter gör motsatt analys och önskar ett M-S-samarbete som garant mot SD-inflytande.
En tänkbar liberal reträttväg ur dilemmat, är förstås att vid valvinst för Kristersson lämna Tidöregeringen, men ändå ge den sitt stöd, i utbyte mot sakpolitiska genomslag. Alltså byta plats med SD.
En annan teoretisk möjlighet: att i januariavtalsanda förhandla med Team Magdalena. Men Socialdemokraternas ekonomiska vänstersväng lär ju snabbt leda in sådana försök i en återvändsgränd.
“Att vara liberal är att vara kluven”, heter det ibland. Men en alltför omfattande spagat blir till slut självskadebeteende. Att faktiskt ta steget över den där röda linjen kanske i förlängningen gör mindre ont.
Idag inleds formellt nomineringsprocessen för Liberalernas nästa partiledare, i vilken en av kravspecarna bör vara “god förlorare”. För läget är tufft.
Det var troligen tack vare moderata stödröster man klarade fyraprocentsspärren i valet 2022. Men de blir svåra att återerövra. Dels kanske även KD behöver nalla ur den potten. Dels vill moderata väljare förstås att det egna partiet står starkt i de regeringsförhandlingar som följer på en eventuell Tidö-seger. Förhandlingar som blir mycket mer laddade än senast, eftersom SD kommer att kräva ministerposter.
Och hur “pålitligt” är L ur Tidösynvinkel? undrar tänkbara stödröstare. Man har ju landsmötesbeslut på en så kallad röd linje mot SD-närvaro i regeringen. En av favoriterna till att efterträda Johan Pehrson, miljöminister Romina Pourmokhtari, har varit otvetydig på den punkten, bland annat i SVT:s 30 minuter i vintras.
Vidare finns en partifalang som vill ha mindre, inte mer, samarbete med SD. Jan Jönsson, oppositionsborgarråd i Stockholm, beskrev i SVT:s Agenda igår SD som homofobiskt och fyllt av förakt mot invandrare. Regeringssamarbete är fullständigt otänkbart.
I samma reportage intervjuades Axel Darvik, liberalt kommunalråd i Göteborg. Hans syn på Tidösamarbetet är tvärtom att det varit stabilt, och att det inte hotat liberala kärnvärden. Tvärtom har man skapat mer frihet, eller i alla fall minskat ofriheten och otryggheten, genom omläggning av bland annat migrations- och kriminalpolitiken.
Liberala Expressen har i ett flertal ledare gjort samma analys som Darvik. Och vill att den röda linjen skrotas. Tidningens politiske redaktör Patrik Kronqvist menar att enhetsfronter mot SD à la Decemberöverenskommelsen är demokratiskt skadliga, . Han citerar en färsk rapport från Valforskningsprogrammet på Göteborgs universitet: ”Det är bra för demokratin när högerpopulistiska partier får vara med och bestämma – åtminstone i den bemärkelsen att det leder till ett ökat stöd för demokratin”. Detta visas i både internationell och inhemsk forskning.
Liberala Bonnierskollegan Dagens Nyheter gör motsatt analys och önskar ett M-S-samarbete som garant mot SD-inflytande.
En tänkbar liberal reträttväg ur dilemmat, är förstås att vid valvinst för Kristersson lämna Tidöregeringen, men ändå ge den sitt stöd, i utbyte mot sakpolitiska genomslag. Alltså byta plats med SD.
En annan teoretisk möjlighet: att i januariavtalsanda förhandla med Team Magdalena. Men Socialdemokraternas ekonomiska vänstersväng lär ju snabbt leda in sådana försök i en återvändsgränd.
“Att vara liberal är att vara kluven”, heter det ibland. Men en alltför omfattande spagat blir till slut självskadebeteende. Att faktiskt ta steget över den där röda linjen kanske i förlängningen gör mindre ont.