Lösningen på Anderssons problem är Åkesson 

Det finns ögonblick i politiken när allt ser enkelt ut. Det här var konstigt nog ett sådant ögonblick, åtminstone om man stod bredvid Magdalena Andersson på onsdagens pressträff.

M och SD hade gjort ett historiskt handslag om regeringssamarbete. Ändå log S-ledaren som om hon redan räknat hem affären. Vänsterreform efter vänsterreform radades upp, nästan som om de redan var genomförda. Slopad karens, arbetarpension, stopp för vinster i välfärden. Det enda som återstod var ett mindre hinder.

Att vinna valet och få ihop en regering.

”Vi har alltid lyckats få ihop en regering”, strålade hon. Och visst, opinionsläget pekar ditåt. Och Elisabeth Thand Ringqvist hade skickat ett mejl till TT som i praktiken sa att Ulf Kristersson inte längre är en statsministerkandidat för henne.

Historien är på S-ledarens sida. Problemet är bara att historien är historia.

En gång i tiden kunde en socialdemokratisk statsminister röra sig mellan politiska ytterligheter som en skicklig trader mellan marknader. Göran Persson gjorde det på 90-talet. Pakt med Vänsterpartiet under ett år efter valsegern 1994 med rejäla återställare, sedan tre år av ekonomiskt stålbad ihop med Centerpartiet. Systemet tillät det. Partier nöjde sig med att stå till tjänst. Och Olof Johansson var inte Elisabeth Thand Ringqvist.

Så fungerar det inte längre.

I dag vill alla ha kvitto. De vill sitta i regeringen, se sina idéer i lagtext och kunna peka på konkreta vinster. Och värst är Centerpartiet.

Centerledare görs av annat material än förr. De är mer Nils Dacke än odalbönder, dessvärre.

Om högern kunde förhandla i slottssalonger, kan Andersson mycket väl hamna i en verkstad i Gnosjö. En plats där teorier möter verklighet och där verkligheten alltid vinner.

Där sitter småföretagare i rutiga skjortor och pratar om arbetsgivaravgifter som om de vore den enda variabeln som spelar roll. De upprepar det tills det låter som en naturlag. Slopa dem så kommer jobben.

I bakgrunden står Magdalena Anderssons ekonomer. De viskar om marginaleffekter, effektivitet, systemnivåer. Att ungdomar får jobb ändå och att analfabeter utan arbetslivserfarenhet ändå inte får jobb när man slopar arbetsgivaravgifterna. Men deras språk är inte lika övertygande som erfarenheten från någon som faktiskt driver ett litet företag.

I en politisk förhandling vinner nästan alltid berättelsen över modellen.

Men det finns gränser. Centerpartiet vill slopa arbetsgivaravgifter för 57 miljarder kronor på fem år, en summa motsvarande halva vapenstödet till Ukraina. Det enda parti på vänstersidan som ens visar sympati är Miljöpartiet, fast mest för att Centerpartiet är tydligt med sina önskemål. Det är klart att kompromissen mellan 57 och 0 inte kan bli 57.

Där står Magdalena Andersson, fast mellan två världar. Hon måste få alla nöjda.

Det enda som håller ihop det hela är paradoxalt nog någon som inte ens ska vara med.

Jimmie Åkesson.

Han är det underliggande hotet, den gemensamma nämnaren som gör att de andra tvingas samarbeta. Varje gång Centerpartiet och de andra frontalkolliderar finns han där i bakgrunden, det är bara för Magdalena Andersson att peka på honom och säga ”det blir han om ni inte skärper er”.

Han är hennes trumfkort. Den starkaste kraften i spelet blir den som alla säger sig vilja undvika.

Och det är där Magdalena Anderssons optimism får sin förklaring. Inte för att det blir lätt. Utan för att alla inblandade tycker att alternativet är värre.

Cecilia Garme är politikreporter