Marken gungar under Europa och Nato

Efter toppmötet med Donald Trump i Alaska i mitten av augusti har Vladimir Putin gått från klarhet till klarhet med sina intentioner mot Ukraina och Europa. På en månad har han hunnit inkassera stöd från världens ledande diktaturer Kina och Nordkorea. Han har bombat regeringsbyggnader i Kiev, skickat en drönarsvärm över Natolandet Polen och kränkt Rumäniens luftrum.

Även valet av mål vid andra angrepp talar samma språk om en medveten militär upptrappning för att testa var gränserna går för ”allvarliga konsekvenser”, som Trump brukar hota med. 

I östra Ukraina träffade en rysk kryssningsmissil en amerikansk elektronikfabrik bara en vecka efter mötet i Anchorage. I Kiev attackerades EU-delegationen och det brittiska konsulatet. EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyens plan fick nödlanda när GPS-systemet släcktes ned av en rysk störningsattack – utan andra reaktioner än verbala.

I förra veckan meddelade Kreml att fredsprocessen är pausad. Det saknar betydelse när samtalen ändå ligger nere, men har ett signalvärde. Putin bevisar han kan agera skamlöst mot en stukad västvärld.

I Europa har ”koalitionen av villiga” (coalition of the willing) under en tid diskuterat en eventuell europeisk fredsbevarande styrka i Ukraina. 26 länder sägs stå bakom initiativet. Vilka länder som ska bidra med vad, och i vilken omfattning, finns det inget svar på.

Vid Natohögkvarteret samlades alliansen för att enas om stöd till Polen, som bett om paragraf 4-konsultationer då landets regering efter det ryska drönarangreppet uppfattar territoriet som hotat. När insatsen ”Eastern Sentry” presenterades gav det ett yrvaket intryck. 

Av 32 medlemsländer har Storbritannien, Frankrike, Tyskland och Danmark förpliktigat sig att delta i förstärkningen vid Natos östra gräns, inklusive staden Rzeszów, navet för stödet till Ukraina och ett tänkbart mål för ryska angrepp. Någon mer kan tillkomma, inget är sagt om USA.

Tills vidare rör det sig om nio stridsflygplan och en fregatt, knappast något som ger Putin skrämselhicka. Natos militäre befälhavare, USA-generalen Alexus Grynkewich, försäkrade att ”varje tum av alliansens territorium ska försvaras”. Liknande åtgärder kunde ha vidtagits när som helst.

Den svenska regeringen har meddelat att man kan tänka sig att bidra till insatsen i Polen, men bara räckt upp handen halvvägs, precis som med den fredsbevarande styrkan i Ukraina. Försvarsminister Pål Jonson pekar på att det kan bli aktuellt med telekrigsutrustning och luftvärn men betonar att inget är klart. ”Den exakta utformningen får vi återkomma till.”

Hotet är här och nu – Sverige återkommer när Nato återkommer, när det nu blir. Svårigheten för både Sverige och andra Natoländer i Europa är att det inte finns särskilt många soldater att tillgå. Materiel är en sak, människor en annan.

Frågan om svenska värnpliktiga ska kunna användas vid Natoinsatser utomlands är obesvarad. Efter 18 månaders medlemskap i alliansen velar både regering och opposition vidare. Så länge det fortsätter är möjligheterna begränsade.

Donald Trump har inte gjort något större väsen av sig efter mötet i Alaska. Drönarattacken mot Polen kallade han ”kanske ett misstag.” Det är en beskrivning han är ensam om.

Den senaste löst formulerade tanken på Truth Social var att Natoländerna borde enas om strafftullar mot Kina och sluta handla rysk olja för egen del. Det får betraktas som uteslutet att ryssvänliga länder som Slovakien och Ungern skulle ansluta sig.

Tisdag till torsdag avlägger Trump statsbesök i Storbritannien och då lär det komma fler utspel. Så länge inget realiseras klingar det ohört.

Efter tre och halvt års brutal krigföring dominerar Ryssland scenen. Marken gungar under Europa och Nato.