Med luren i näven blir inga barn gjorda
2024 använde nio av tio svenskar en smarttelefon. De har mindre tid över för annat, däribland att träffa en partner att på sikt dela föräldraskap med.
Om de låga födelsetalen sammanfaller med mer jämställdhet och ett förändrat narrativ, varför följer då Egypten, Turkiet och Tunisien samma trend?
I stället för jämställdhet, ökad valfrihet och trist ekonomi – som alla spelar in i varierande utsträckning på olika platser – tror socionomen dr Alice Evans, knuten till Kings College, att det finns en annan anledning till låga födslotal, nämligen ensamhet. I en intervju i The New York Times förklarar hon att det går att se en stor ökning i antalet ensamma, alltså som vare sig är gifta eller sammanboende. Hon påstår att minskningen i äktenskap och samboskap korresponderar nästan exakt med minskningen i barnafödande, och att det går att se i länder som USA, Sverige, stora delar av Latinamerika och Kina.
Dr. Evans tror att det beror på de oändliga möjligheterna att underhålla sig i sociala medieflöden, med serier, filmer, poddar och musik – allt tillgängligt hela tiden, till priset av en pizza.
2024 använde nio av tio svenskar en smarttelefon. Samma siffror gäller i hela Norden, liknande i resten av den rika världen, och i en stor del av den fattiga. Folk som spenderar mer tid på mobilen – och folk spenderar mycket tid på mobilen, för egen del cirka fyra timmar per dag – och de har mindre tid över för annat, däribland att träffa en partner att på sikt dela föräldraskap med.
För generation Z har tillgången till smarta telefoner varit synonymt med tillgången till sociala medier, och sociala medier har haft förödande konsekvenser för gen z – en generation bland annat känd för att lida av mer psykisk ohälsa, ha mindre sex och dricka mindre alkohol (tre riskfaktorer för att inte skaffa barn) än tidigare generationer.
Gen z:s gåva till resten av världen är att den tillåter oss (er) att se in i framtiden, för gen z är patient zero, vi (ni) är inte immuna mot skärmarnas gift, det kommer till oss alla.
Så, hur ser det ut?
I Svenskarna och internet 2021 står det att 45 procent av singlarna födda på 90- och 00-talet hade nätdejtat det senaste året, och 37 procent av personerna i samma åldersgrupp som levde i en relation, hade träffat sin partner via nätet. Den överlägset mest använda tjänsten var Tinder. Appen grundades i Los Angeles 2012, finns i dag i 195 länder och har i grunden förändrat hur människor träffas. En anledning till framgången är deras tillämpning av något som kallas gamification.
Första gången jag hörde talas om gamification var när en bekant tipsade om språkappen Duolingo och använde som flagskeppsargumentet att det var just "spelifierat", att man inte tänkte på att man lärde sig ett språk för att hjärnan var så upptagen med att bli lurad att tro att det man gjorde var roligt. Samma metod används av dejtingapparna med målet att behålla användaren på appen så länge som möjligt, inte egentligen att hjälpa användaren att hitta sitt livs kärlek eller hitta den mest kompatibla partnern att skaffa barn med. Målet är att matcha med så många som möjligt. Belöningen – som är dold tills man interagerar, det vill säga svajpar – är själva matchandet. För att få mer belöning måste man svajpa, mer!
Att chatta trevande med tre personer samtidigt, föreslå att ses i verkligheten, riskera att bli besviken eller göra någon annan besviken, och först på andra eller tredje dejten börja känna sig bekväm, och kanske på tredje, fjärde eller femte dejten rent av få ligga, är inte lika enkelt som att – eventuellt, med lite sämre självförtroende – få en dos dopamin i vardagsrummet eller på toaletten i sitt eget hem.
Jag är övertygad om att ökad jämställdhet, taskig ekonomi, dyster framtidstro, dålig spermiekvalitet, kräsna kvinnor och omanliga män spelar in. Men jag misstänker att den stora förändringen – en som spänner över kontinenter, kulturer och kosmetiska omständigheter – är telefonerna i våra fickor och vad vi gör med dem, och vad de gör med oss.
Om de låga födelsetalen sammanfaller med mer jämställdhet och ett förändrat narrativ, varför följer då Egypten, Turkiet och Tunisien samma trend?
I stället för jämställdhet, ökad valfrihet och trist ekonomi – som alla spelar in i varierande utsträckning på olika platser – tror socionomen dr Alice Evans, knuten till Kings College, att det finns en annan anledning till låga födslotal, nämligen ensamhet. I en intervju i The New York Times förklarar hon att det går att se en stor ökning i antalet ensamma, alltså som vare sig är gifta eller sammanboende. Hon påstår att minskningen i äktenskap och samboskap korresponderar nästan exakt med minskningen i barnafödande, och att det går att se i länder som USA, Sverige, stora delar av Latinamerika och Kina.
Dr. Evans tror att det beror på de oändliga möjligheterna att underhålla sig i sociala medieflöden, med serier, filmer, poddar och musik – allt tillgängligt hela tiden, till priset av en pizza.
2024 använde nio av tio svenskar en smarttelefon. Samma siffror gäller i hela Norden, liknande i resten av den rika världen, och i en stor del av den fattiga. Folk som spenderar mer tid på mobilen – och folk spenderar mycket tid på mobilen, för egen del cirka fyra timmar per dag – och de har mindre tid över för annat, däribland att träffa en partner att på sikt dela föräldraskap med.
För generation Z har tillgången till smarta telefoner varit synonymt med tillgången till sociala medier, och sociala medier har haft förödande konsekvenser för gen z – en generation bland annat känd för att lida av mer psykisk ohälsa, ha mindre sex och dricka mindre alkohol (tre riskfaktorer för att inte skaffa barn) än tidigare generationer.
Gen z:s gåva till resten av världen är att den tillåter oss (er) att se in i framtiden, för gen z är patient zero, vi (ni) är inte immuna mot skärmarnas gift, det kommer till oss alla.
Så, hur ser det ut?
I Svenskarna och internet 2021 står det att 45 procent av singlarna födda på 90- och 00-talet hade nätdejtat det senaste året, och 37 procent av personerna i samma åldersgrupp som levde i en relation, hade träffat sin partner via nätet. Den överlägset mest använda tjänsten var Tinder. Appen grundades i Los Angeles 2012, finns i dag i 195 länder och har i grunden förändrat hur människor träffas. En anledning till framgången är deras tillämpning av något som kallas gamification.
Första gången jag hörde talas om gamification var när en bekant tipsade om språkappen Duolingo och använde som flagskeppsargumentet att det var just ”spelifierat”, att man inte tänkte på att man lärde sig ett språk för att hjärnan var så upptagen med att bli lurad att tro att det man gjorde var roligt. Samma metod används av dejtingapparna med målet att behålla användaren på appen så länge som möjligt, inte egentligen att hjälpa användaren att hitta sitt livs kärlek eller hitta den mest kompatibla partnern att skaffa barn med. Målet är att matcha med så många som möjligt. Belöningen – som är dold tills man interagerar, det vill säga svajpar – är själva matchandet. För att få mer belöning måste man svajpa, mer!
Att chatta trevande med tre personer samtidigt, föreslå att ses i verkligheten, riskera att bli besviken eller göra någon annan besviken, och först på andra eller tredje dejten börja känna sig bekväm, och kanske på tredje, fjärde eller femte dejten rent av få ligga, är inte lika enkelt som att – eventuellt, med lite sämre självförtroende – få en dos dopamin i vardagsrummet eller på toaletten i sitt eget hem.
Jag är övertygad om att ökad jämställdhet, taskig ekonomi, dyster framtidstro, dålig spermiekvalitet, kräsna kvinnor och omanliga män spelar in. Men jag misstänker att den stora förändringen – en som spänner över kontinenter, kulturer och kosmetiska omständigheter – är telefonerna i våra fickor och vad vi gör med dem, och vad de gör med oss.
