Mörda frivilligt och låta bli
Browning visade att de som utförde massakern i Polen inte alls var några starkt övertygade nazister utan just "helt vanliga män".
Av alla böcker jag läst har ingen skakat mig så fullständigt som Christopher Brownings Ordinary Men: Reserve Police Battalion 101 and the Final Solution in Poland från 1992 (på svenska med titeln Helt vanliga män: reservbataljon 101 och den slutliga lösningen i Polen (1998)).
Med en far som tvingats fly undan den österrikiska nazismen och med farföräldrar som först deporterades till det ökända ghettot i Lodz för att mördas i förintelsefabriken Chelmno i maj 1942 kom jag med början i tonåren att sluka böcker om nazismen och Förintelsen.
Hyllmetrarna står i vad jag brukar kalla "sorgens bibliotek" i mitt hem. Den bild som levererades fram till Brownings bok publicerades var att Förintelsen huvudsakligen utfördes av kallblodiga av den nazistiska ideologin närmast hjärntvättade personer som indoktrinerats i judehat av den massiva propagandan. Samt att de soldater och de som ansvarade för det faktiska mördandet inte hade något annat val än att lyda order eftersom de annars skulle straffas hårt eller själv avlivas.
Brownings bok vände upp och ner på allt detta. Hans material kom huvudsakligen från en rättegång som hölls i Tyskland under 1960-talets första år och som behandlade omkring 500 soldater i ett förband som "för hand" mördat minst 35 000 judar i Polen. Detta var inte fråga om något industriellt organiserat slaktande som i de välkända förintelselägren, utan om att på nära håll med handeldvapen skjuta män, kvinnor och barn, ibland så att offrens blod och hjärnsubstans hamnade på uniformerna.
Vad Browning visade var att de som utförde detta inte alls var några starkt övertygade nazister eller antisemiter som hjärntvättats i Hitlerjugend utan just "helt vanliga män". De var oftast i sena trettioårsåldern och många hade arbetat som poliser och inte varit engagerade i nazistpartiet.
När de fick den första ordern om att utföra detta bestialiska värv fick de också besked att de som ansåg detta dem övermäktigt inte behövde delta. Enbart en handfull valde att avstå, och mest intressant är att varken då eller senare under processen fick de alls något straff eller ens någon sämre tjänstgöring. De skickades exempelvis inte till de hårda striderna på Östfronten där sannolikheten för att bli svårt sårad eller dödad var stor.
Jag tänker på detta när jag nu läser om hur soldater i Israels armé skjuter mot och också dödar obeväpnade civila palestinier som köar för mat. Och om hur man använder svält som vapen på samma sätt som nazistregimen svalt ut de många judiska gettona i Östeuropa. Hur är detta alls möjligt? Hur kan ett land och en armé vars existens i långa stycken bygger på att de fasansfulla brott som i många fall gjorts mot deras anfäder aldrig skulle kunna upprepas, nu själv upprepa denna brutalitet. Och jag undrar hur många soldater i den israeliska armén som sagt nej, detta kan jag inte göra. Och vad som då händer med dem. Jag skulle tro… ingenting.
Av alla böcker jag läst har ingen skakat mig så fullständigt som Christopher Brownings Ordinary Men: Reserve Police Battalion 101 and the Final Solution in Poland från 1992 (på svenska med titeln Helt vanliga män: reservbataljon 101 och den slutliga lösningen i Polen (1998)).
Med en far som tvingats fly undan den österrikiska nazismen och med farföräldrar som först deporterades till det ökända ghettot i Lodz för att mördas i förintelsefabriken Chelmno i maj 1942 kom jag med början i tonåren att sluka böcker om nazismen och Förintelsen.
Hyllmetrarna står i vad jag brukar kalla ”sorgens bibliotek” i mitt hem. Den bild som levererades fram till Brownings bok publicerades var att Förintelsen huvudsakligen utfördes av kallblodiga av den nazistiska ideologin närmast hjärntvättade personer som indoktrinerats i judehat av den massiva propagandan. Samt att de soldater och de som ansvarade för det faktiska mördandet inte hade något annat val än att lyda order eftersom de annars skulle straffas hårt eller själv avlivas.
Brownings bok vände upp och ner på allt detta. Hans material kom huvudsakligen från en rättegång som hölls i Tyskland under 1960-talets första år och som behandlade omkring 500 soldater i ett förband som ”för hand” mördat minst 35 000 judar i Polen. Detta var inte fråga om något industriellt organiserat slaktande som i de välkända förintelselägren, utan om att på nära håll med handeldvapen skjuta män, kvinnor och barn, ibland så att offrens blod och hjärnsubstans hamnade på uniformerna.
Vad Browning visade var att de som utförde detta inte alls var några starkt övertygade nazister eller antisemiter som hjärntvättats i Hitlerjugend utan just ”helt vanliga män”. De var oftast i sena trettioårsåldern och många hade arbetat som poliser och inte varit engagerade i nazistpartiet.
När de fick den första ordern om att utföra detta bestialiska värv fick de också besked att de som ansåg detta dem övermäktigt inte behövde delta. Enbart en handfull valde att avstå, och mest intressant är att varken då eller senare under processen fick de alls något straff eller ens någon sämre tjänstgöring. De skickades exempelvis inte till de hårda striderna på Östfronten där sannolikheten för att bli svårt sårad eller dödad var stor.
Jag tänker på detta när jag nu läser om hur soldater i Israels armé skjuter mot och också dödar obeväpnade civila palestinier som köar för mat. Och om hur man använder svält som vapen på samma sätt som nazistregimen svalt ut de många judiska gettona i Östeuropa. Hur är detta alls möjligt? Hur kan ett land och en armé vars existens i långa stycken bygger på att de fasansfulla brott som i många fall gjorts mot deras anfäder aldrig skulle kunna upprepas, nu själv upprepa denna brutalitet. Och jag undrar hur många soldater i den israeliska armén som sagt nej, detta kan jag inte göra. Och vad som då händer med dem. Jag skulle tro… ingenting.
