Mumindalens ende skurk cancelleras
Han är luden, luktar illa, ljuger och stjäl. Stinky får inte vara med på den stora Muminutställningen i New York, för han är en "rasistisk symbol".
När den första stora Muminutställningen i USA visas i New York får inte figuren Stinky vara med, rapporterar Helsingfors Dagblad. En mecenat till Brooklyn Public Libary har varslat om att han kan uppfattas som en rasistisk symbol.
För att alla ska känna sig välkomna till "Tove Jansson and the Moomins: The door is always open", så plockas Mumindalens ende skurk bort från utställningen. Biblioteket är samtidigt öppet med att man inte har några som helst belägg för att rasistiska motiv förekommer i finländskans sagovärld.
Stinky dök först upp i seriestrippen om mumintrollen på 1950-talet. Han förekommer sedan endast i den sista Muminboken, Skurken i Muminhuset (1980). I den tecknade tv-serien I Mumindalen (1990-1991), som banade väg för senare årtiondens internationella Muminhysterin, får Stinky spela en betydligt större roll.
Han är något av muminvärldens trickster, en figur som får saker och ting att hända genom sina skurkstreck. Stinky är en liten hårig varelse som luktar illa och äter det mesta, till och med Muminhusets möbler, när hungern faller på. Han är vresig och ställer hela tiden till med rackartyg, ljuger och njuter av att förstöra och stjäla.
Som Mumindalens ende skurk åker han ständigt fast och får sitta i fängelse, en tillvaro han tycks trivas med. Men det får också andra följder, han blir aldrig bjuden på kalas men dyker ändå upp som objuden gäst.
Ändå hyser mumintrollen någon slags kärlek och sympati för Stinky, det är lite festligt att känna en riktig skurk och ibland hjälper han till och med andra, åtminstone för egen vinnings skull.
Stinky har förvisso antenner i stället för öron, men han är inte en större främling än mumintrollen, som ju faktiskt är inflyttade. Å andra sidan kanske han är en mörk urinvånare förtryckt av kolonisatörerna, de kritvita borgerliga bohemerna i det tornlika huset som reser sig över Mumindalen.
Man kan undra exakt vad politiskt nervösa amerikaner ser som så skrämmande med Stinky, vad de projicerar på honom. Vad säger det om en själv och ens eget samhälle om man reflexartat förknippar ludenhet, odör och tjuvaktighet med hudfärg?
Följden av att censurera Stinky är att Janssons värld tvättas ren från dess ende lortige skurk och amerikanerna berövas möjligheten att förstå den i dess helhet.
Det är ett tydligt exempel på hur korkad cancelkulturen är, ett maktmissbruk och övergrepp mot konstens frihet som nu så ofta sker i "kränkthetens" namn.
När den första stora Muminutställningen i USA visas i New York får inte figuren Stinky vara med, rapporterar Helsingfors Dagblad. En mecenat till Brooklyn Public Libary har varslat om att han kan uppfattas som en rasistisk symbol.
För att alla ska känna sig välkomna till ”Tove Jansson and the Moomins: The door is always open”, så plockas Mumindalens ende skurk bort från utställningen. Biblioteket är samtidigt öppet med att man inte har några som helst belägg för att rasistiska motiv förekommer i finländskans sagovärld.
Stinky dök först upp i seriestrippen om mumintrollen på 1950-talet. Han förekommer sedan endast i den sista Muminboken, Skurken i Muminhuset (1980). I den tecknade tv-serien I Mumindalen (1990-1991), som banade väg för senare årtiondens internationella Muminhysterin, får Stinky spela en betydligt större roll.
Han är något av muminvärldens trickster, en figur som får saker och ting att hända genom sina skurkstreck. Stinky är en liten hårig varelse som luktar illa och äter det mesta, till och med Muminhusets möbler, när hungern faller på. Han är vresig och ställer hela tiden till med rackartyg, ljuger och njuter av att förstöra och stjäla.
Som Mumindalens ende skurk åker han ständigt fast och får sitta i fängelse, en tillvaro han tycks trivas med. Men det får också andra följder, han blir aldrig bjuden på kalas men dyker ändå upp som objuden gäst.
Ändå hyser mumintrollen någon slags kärlek och sympati för Stinky, det är lite festligt att känna en riktig skurk och ibland hjälper han till och med andra, åtminstone för egen vinnings skull.
Stinky har förvisso antenner i stället för öron, men han är inte en större främling än mumintrollen, som ju faktiskt är inflyttade. Å andra sidan kanske han är en mörk urinvånare förtryckt av kolonisatörerna, de kritvita borgerliga bohemerna i det tornlika huset som reser sig över Mumindalen.
Man kan undra exakt vad politiskt nervösa amerikaner ser som så skrämmande med Stinky, vad de projicerar på honom. Vad säger det om en själv och ens eget samhälle om man reflexartat förknippar ludenhet, odör och tjuvaktighet med hudfärg?
Följden av att censurera Stinky är att Janssons värld tvättas ren från dess ende lortige skurk och amerikanerna berövas möjligheten att förstå den i dess helhet.
Det är ett tydligt exempel på hur korkad cancelkulturen är, ett maktmissbruk och övergrepp mot konstens frihet som nu så ofta sker i ”kränkthetens” namn.
