Mysigt om klimatkris, Amanda Lind
Det kunde ha varit tjatigt och mördande tråkigt, men man lyssnar intresserat, för Amanda Lind tror verkligen på det hon säger.
Amanda Lind är duktig. Riktigt duktig. I Almedalen talar hon om frihet, hela 37 gånger nämner hon ordet. Med sin sjungande dialekt, sin positiva uppsyn och sin övertygelse trollbinder hon sin publik i fyrtio minuter – som känns som tio.
Och ändå talar hon om så tråkiga saker. Klimatkris, demokrati på tillbakagång, auktoritära krafter i Sverige och världen. Det som tidigare har varit ett klimathot, har enligt Amanda Lind utvecklats till en klimatkris, och konsekvenserna av det har blivit krig, konflikter, bränder, översvämningar och naturkatastrofer.
Lind berättar om sin farmors far, rallaren som byggde norra stambanan vid Morjärv, och förlorade ögat på köpet. Hon berättar om stigande havsnivåer och skenande utsläppsnivåer. Ulf Kristersson har tappat kontrollen, Lind längtar efter att byta till en regering som "tar ansvar". Då ska jobben ska fram, innovationskraften tas tillvara. Lind säger nej till svindyr kärnkraft om tjugo år, i stället ska det bli en klimatomställning som blir bra för hela Sverige.
Hur? Jo, med bättre järnvägar och bättre kollektivtrafik, och den som verkligen behöver bilen ska få något slags leasingbidrag för elbil. Det ska vara en rättvis omställning i hela landet, trummar hon in. Kultur, föreningsliv och folkbildning är viktigt, och alla barn ska få en trygg barndom. Och så säger hon "frihet" några gånger till.
"Forskningen är tydlig: ska vi få fart på ekonomin måste man satsa pengarna på dem som behöver det mest, inte sänka skatten för höginkomsttagare", säger Lind.
Vinstintresse driver ojämlikhet, alltså behövs ett totalstopp för vinsterna i svensk skola. Lind förklarar samtidigt att vi behöver investeringar för vår framtid och för den gröna omställningen. Barn- och bostadsbidraget måste höjas, arbetstiden kortas - så ska klyftorna minska. Det låter härligt.
Det kunde ha varit tjatigt och mördande tråkigt, men trots Miljöpartiets märkliga politik lyssnar man intresserat, för Amanda Lind tror verkligen själv på det hon säger. Ingen får gå med vinst, men alla ska ha gott om pengar. Det är fascinerande, av flera anledningar.
Och så måste Gaza nämnas, det är uppenbarligen årets obligatorium. De som inte återupptar stödet till UNRWA ska skämmas. Själv tänker jag på en bild jag just har sett, på en kvinna i min egen ålder som framåtlutad försöker krama en kista. Hon heter Ayelet Samerano och i kistan ligger hennes son, den 21-årige Yonatan som sköts till döds på Nova-festivalen tidigt på morgonen den 7 oktober 2023. Två timmar senare kidnappades Yonatans döda kropp av UNRWA-personal och fördes till Gaza. Sedan dess har Ayelet väntat.
Den 22 juni i år hittade IDF Yonatans kropp i Hamas tunnlar. Äntligen kunde han föras hem, så att hans mamma åtminstone kunde få lägga honom till vila. Det är vad jag tänker på när jag hör UNRWA nämnas. Kan Amanda Lind hårdra att klimatförändringar skapar krig, så kan jag skylla all död i Gaza på UNRWA.
Men Lind är skicklig, duktig, mysig. Det kan man komma långt med i politiken.
Amanda Lind är duktig. Riktigt duktig. I Almedalen talar hon om frihet, hela 37 gånger nämner hon ordet. Med sin sjungande dialekt, sin positiva uppsyn och sin övertygelse trollbinder hon sin publik i fyrtio minuter – som känns som tio.
Och ändå talar hon om så tråkiga saker. Klimatkris, demokrati på tillbakagång, auktoritära krafter i Sverige och världen. Det som tidigare har varit ett klimathot, har enligt Amanda Lind utvecklats till en klimatkris, och konsekvenserna av det har blivit krig, konflikter, bränder, översvämningar och naturkatastrofer.
Lind berättar om sin farmors far, rallaren som byggde norra stambanan vid Morjärv, och förlorade ögat på köpet. Hon berättar om stigande havsnivåer och skenande utsläppsnivåer. Ulf Kristersson har tappat kontrollen, Lind längtar efter att byta till en regering som ”tar ansvar”. Då ska jobben ska fram, innovationskraften tas tillvara. Lind säger nej till svindyr kärnkraft om tjugo år, i stället ska det bli en klimatomställning som blir bra för hela Sverige.
Hur? Jo, med bättre järnvägar och bättre kollektivtrafik, och den som verkligen behöver bilen ska få något slags leasingbidrag för elbil. Det ska vara en rättvis omställning i hela landet, trummar hon in. Kultur, föreningsliv och folkbildning är viktigt, och alla barn ska få en trygg barndom. Och så säger hon ”frihet” några gånger till.
”Forskningen är tydlig: ska vi få fart på ekonomin måste man satsa pengarna på dem som behöver det mest, inte sänka skatten för höginkomsttagare”, säger Lind.
Vinstintresse driver ojämlikhet, alltså behövs ett totalstopp för vinsterna i svensk skola. Lind förklarar samtidigt att vi behöver investeringar för vår framtid och för den gröna omställningen. Barn- och bostadsbidraget måste höjas, arbetstiden kortas – så ska klyftorna minska. Det låter härligt.
Det kunde ha varit tjatigt och mördande tråkigt, men trots Miljöpartiets märkliga politik lyssnar man intresserat, för Amanda Lind tror verkligen själv på det hon säger. Ingen får gå med vinst, men alla ska ha gott om pengar. Det är fascinerande, av flera anledningar.
Och så måste Gaza nämnas, det är uppenbarligen årets obligatorium. De som inte återupptar stödet till UNRWA ska skämmas. Själv tänker jag på en bild jag just har sett, på en kvinna i min egen ålder som framåtlutad försöker krama en kista. Hon heter Ayelet Samerano och i kistan ligger hennes son, den 21-årige Yonatan som sköts till döds på Nova-festivalen tidigt på morgonen den 7 oktober 2023. Två timmar senare kidnappades Yonatans döda kropp av UNRWA-personal och fördes till Gaza. Sedan dess har Ayelet väntat.
Den 22 juni i år hittade IDF Yonatans kropp i Hamas tunnlar. Äntligen kunde han föras hem, så att hans mamma åtminstone kunde få lägga honom till vila. Det är vad jag tänker på när jag hör UNRWA nämnas. Kan Amanda Lind hårdra att klimatförändringar skapar krig, så kan jag skylla all död i Gaza på UNRWA.
Men Lind är skicklig, duktig, mysig. Det kan man komma långt med i politiken.
