onsdag 21 januari
Den arbetsmarknad som planerades finns inte längre. Mycket av den svenska arbetsmarknadspolitiken bygger på antagandet att det alltid finns enkla jobb att börja i. Problemet är att just dessa jobb nu försvinner snabbare än någon annan del av ekonomin.
Under lång tid har arbetsmarknaden haft en inbyggd buffert: arbeten med låg produktivitet, begränsade språkkrav och tydlig arbetsledning. Lager, handel, enklare service, administration och delar av industrin har fungerat som ingångsjobb – både för unga och för nyanlända.
Det är denna buffert som nu monteras ned.
Automation, robotik och AI slår inte slumpmässigt. De slår där arbetsuppgifter är repetitiva, standardiserade och lätta att mäta. Med andra ord: exakt där produktiviteten redan är låg och marginalerna små.
De jobb som försvinner först
Det handlar inte om en framtida möjlighet, utan om en pågående realitet. Självbetjäningskassor ersätter butikspersonal. Automatiserade lager ersätter plockare. Algoritmer tar över schemaläggning, orderhantering och kundkontakt. Robotar ersätter monotona moment i industri och logistik.
Dessa förändringar drivs inte av ideologi, utan av konkurrens. När marginalerna pressas och kapital blir globalt rörligt finns inget utrymme för sentimentala lösningar. Det som kan automatiseras, automatiseras.
Resultatet är att den klassiska ingångsarbetsmarknaden krymper – inte cykliskt, utan strukturellt.
Låg produktivitet är inte ett moraliskt problem
I den offentliga debatten behandlas låg produktivitet ofta som ett värdeomdöme. I praktiken är det ett funktionellt mått.
Produktivitet avgör om ett arbete bär sin egen kostnad. När tekniken sänker kostnaden för kapital snabbare än lönekostnader kan justeras, försvinner arbeten oavsett politisk vilja. Detta är centralt: automation slår inte ut arbete för att människor saknar vilja, utan för att deras arbete inte längre är ekonomiskt rationellt.
Migrationens antagande möter verkligheten
Samtidigt har Sverige under flera decennier byggt sin migrationspolitik på antagandet att arbetsmarknaden har ett brett behov av låg- och medelproduktiva jobb.Det antagandet var tveksamt redan då. I dag är det i praktiken obsolet.
När ungefär en miljon människor med lågt humankapital, begränsad språkförmåga och svag formell kompetens ska integreras i en arbetsmarknad där just dessa jobb försvinner, uppstår en strukturell obalans som inte enbart kan lösas med utbildningsinsatser.
Problemet är inte brist på insatser. Det är en extremt stor brist på efterfrågan.
Andra och tredje generationen möter samma väg
Ofta förs argumentet att problemen är övergående, och att nästa generation kommer att ta sig in. Men även detta antagande vilar på en arbetsmarknad som inte längre existerar.
Barn till lågproduktiva hushåll möter i dag:
– högre krav
– tidigare selektion
– starkare konkurrens
– AI som alternativ arbetskraft
Det innebär att även andra och tredje generationen riskerar att fastna i en position där de varken matchar toppskiktets krav eller har tillgång till de jobb som tidigare absorberade låg produktivitet. Social rörlighet blir undantag, inte norm.
Jämförelser som sällan görs
I flera europeiska länder syns samma mönster, men med olika politiska svar. I Danmark och Nederländerna har man tidigare stramat åt både migration och bidragssystem, samtidigt som man accepterat att alla inte kommer att inkluderas genom arbete. I Tyskland pågår en växande diskussion om vilka grupper som realistiskt kan integreras i en högautomatiserad ekonomi.
I Sverige hålls däremot ofta två motstridiga idéer vid liv samtidigt: att arbetsmarknaden blir allt mer högproduktiv och att den samtidigt ska absorbera stora grupper med låg produktivitet.
Det är en ekvation som inte går ihop.
När arbetslöshet blir ett tillstånd
När arbete inte längre finns att matcha, upphör arbetslöshet att vara ett övergångsproblem. Den blir ett permanent tillstånd för vissa grupper. Detta förändrar hela välfärdsstatens logik. System som byggts för tillfälligt utanförskap pressas nu att hantera varaktigt beroende. Transfereringar blir livslånga, inte kortsiktiga.
Detta är inte en moralisk kollaps. Det är en matematisk.
En kollision utan nödutgång
Kombinationen av automation och låg produktivitet skapar en kollision som inte har någon enkel politisk lösning. Man kan bromsa, subventionera eller omdefiniera – men man kan inte återskapa efterfrågan som tekniken redan gjort överflödig.
Det är här arbetsmarknadsfrågan övergår i en systemfråga.
I nästa del av denna serie flyttas fokus till konsekvensen av denna kollision: vad som händer med välfärdsstaten, skattebasen och den samhälleliga bärförmågan när allt färre arbetar – och allt fler aldrig kommer att göra det.
Ola Källqvist är oberoende samhällsdebattör. Detta är del 3 av 5 i serien ”När arbetsmarknaden inte längre bär samhället”. Del 4 publiceras torsdagen den 22 januari.
