När facket blir klimataktivister
När fackförbund inför ”klimatombud” riskerar det att slå mot facken själva. Medlemmar ifrågasätter sitt medlemskap och förtroendet urholkas.
Det pågår en i det tysta principiellt viktig förskjutning inom den svenska fackföreningsrörelsen. Allt fler förbund vill ta klivet från att vara partsrepresentanter på arbetsmarknaden till att bli aktörer i klimat- och miljöpolitiken. Det sker ofta under till synes oskyldiga rubriker som ”hållbarhet”, ”klimatomställning” eller ”gröna jobb”. Men bakom orden döljer sig en utveckling som riskerar att underminera både fackets legitimitet och den svenska partsmodellen.
När fackförbund inför ”klimatombud” på arbetsplatserna är det inte fråga om fackligt arbete. Klimatfrågan hos en arbetsgivare handlar i praktiken om styrning av verksamheten. Hur produktion ska organiseras, vilka investeringar som ska göras, hur resor ska ske och vilka energislag som ska användas. Om detta har jag skrivet en längre artikel i Timbros tidning Smedjan.
Detta klimatarbete kan i praktiken bedrivas på betald arbetstid, ibland inom ramen för facklig tid som finansieras indirekt av skattebetalarna i offentlig sektor. Det är nämligen facken inom offentlig sektor som är mest aktiva. Vision, DIK och Naturvetarna jobbar alla med rollen ”klimatombud”.
Genom medveten förskjutning av begreppsapparaten är det inte svårt att få facklig tid att kunna användas till klimatfrågor. Men vem har egentligen beslutat att anställdas arbetstid och offentliga medel ska användas för att driva klimatpolitik?
Förespråkarna försvarar sig gärna med att klimatfrågan är en arbetsmiljöfråga. Men det är en definitionsglidning som inte håller för närmare granskning. Arbetsmiljölagstiftningen syftar till att skydda arbetstagare från risker i arbetet, inte till att användas som hävstång för bred samhällsomvandling. Om allt kan definieras som arbetsmiljö blir till slut ingenting avgränsat.
Facklig styrka bygger på att medlemmarna vet vad de betalar för. Representation i löneförhandlingar, skydd mot godtycke och en tydlig motpart i arbetsgivaren. När fokus flyttas till politisk aktivism urholkas detta förtroende.
Den svenska partsmodellen förutsätter en rollfördelning. Arbetsgivaren leder och fördelar arbetet. Facket förhandlar om villkoren. Politiken sätter ramarna genom lagstiftning. När facken kliver in på det politiska området utan att vara folkvalda, och dessutom gör det med resurser som inte är avsedda för detta ändamål, riskerar man förtroendet för partsmodellen. Detta blir särskilt stökigt i offentlig verksamhet där politiken går in i arbetsgivarrollen.
På sikt riskerar utvecklingen att slå tillbaka mot facken själva. Medlemmar som inte delar den politiska agendan eller som vill att facket ska ägna sig åt kärnuppdraget, har goda skäl att ifrågasätta sitt medlemskap. Resultatet kan bli svagare fack, fler konflikter och en mer polariserad arbetsmarknad.
Fackföreningsrörelsen står inför ett vägval. Antingen återgår man till att vara en tydlig partsorganisation med fokus på medlemmarnas konkreta intressen. Eller så fortsätter man längs den politiserade vägen och accepterar att förtroendet, medlemsbasen och legitimiteten långsamt eroderar. Och kanske att både arbetsgivare och skattebetalare protesterar.
Carl Eos är skribent med bakgrund som förhandlare på fackförbund. Han ger ut romaner under pseudonymen Teodor Gustafsson och är senior fellow vid tankesmedjan Oikos.
