När folkrätten ledde till ett komplett misslyckande

En gång i tiden hade Hamasmannen Ahmed Yousef ett vackert kontor med storslagen utsikt över Medelhavet och Gazas strand. I dag sitter han ensam på en stol i ett tältläger i Gaza och har förlorat allt.

När jag mötte Ahmed Yousef 2010 var han rådgivare åt Hamasledaren Ismail Haniya och en av Hamas mest seniora dignitärer. När jag klev in i det tjusiga kontorskomplexet som kallades House of Wisdom fick jag inte bara en intervju utan också en Hamasvinklad lektion i internationell rätt.

Yousef var övertygad om att folkrätten stod på hans sida i kampen mot Israel.

Bakgrunden till det vi kallar folkrätt: De internationella reglerna som styr relationerna mellan stater växte fram efter andra världskriget. När Förenta Nationerna bildades 1945 var ambitionen att skapa ett system som skulle förhindra nya krig. I artikel 2 i FN-stadgan slås fast att stater inte får använda våld mot varandra. Samtidigt infördes artikel 51, som ger varje stat rätt till självförsvar om den angrips.

Det var ett regelverk skrivet för en värld där konflikter framför allt utkämpades mellan stater.

Men världen förändrades snabbt. Under det kalla kriget svepte avkoloniseringen över Afrika och Asien. Konflikterna var inte längre enbart krig mellan arméer utan ofta kamp mellan kolonialmakter och väpnade befrielserörelser.

Stormakter som Sovjetunionen lärde sig snabbt att utnyttja detta. Man stödde exempelvis Viet Minh i Vietnam och den algeriska självständighetsrörelsen mot Frankrike.

När Arabförbundet 1964 bildade PLO inspirerades man av samma modell. Israel började beskrivas i termer av kolonialism och imperialism.

Det var i denna politiska och juridiska miljö som Ahmed Yousef formade sin världsbild.

När jag satt på hans kontor med utsikt över Gazas strand förklarade han att Israel var ett kolonialt projekt som det palestinska folket hade rätt och skyldighet att göra väpnat motstånd emot.

Han hänvisade till FN-resolutioner om självbestämmande, till formuleringar från avkoloniseringens epok och till tillägg i Genèvekonventionerna som behandlar konflikter mellan ockupationsmakter och befrielserörelser.

Med dessa argument som grund hade Ahmed Yousef skrivit bok om hur den judiska staten skulle upphöra att finnas till. I hans resonemang var alla israeler en del av ”ockupationen”. Någon skillnad mellan civila och stridande gjordes inte.

Det är denna ideologiska inställning som ytterst banade väg för 7 oktober-massakern 2023. I Hamas händer blev folkrätten inte ett skydd mot våld – utan ett argument för det.

Israel kunde samtidigt hänvisa till en annan del av samma regelverk: FN-stadgans artikel 51 om staters rätt till självförsvar.

Folkrätten innehåller med andra ord en paradox.

Reglerna skapades för att begränsa våldet i världen. Men i praktiken kan olika aktörer plocka ut de delar som passar deras eget syfte.

En stat kan hävda att den försvarar sig mot attacker. En väpnad rörelse kan hävda att den bekämpar kolonialism.

Båda kan peka på formuleringar i samma regelverk.

Det är denna motsägelse – ett system som kan tolkas helt olika och utnyttjas av terrorgrupper – som bidrog till att Ahmed Yousef idag sitter ensam på en stol i ett tältläger i Gaza.

Men frågan är om inte hela världen i någon mening sitter på samma stol.

Bakbunden av ett regelverk som ibland är bättre på att citera paragrafer än att se på verkligheten – där diktaturer och terrororganisationer öppet deklarerar att de vill utplåna demokratiska stater. Där uppenbara militära hot kan byggas upp över tid, men där skydd mot dessa samtidigt kan tolkas som brott mot internationell rätt.

I dag är den 76-årige Yousef bitter. Han trodde att folkrätten gav honom juridiska argument för Israels utplånande. Men det hela blev i stället till ett komplett misslyckande.

Till Le Monde säger han:

”Vi har förlorat allt. 7 oktober var ett stort misstag.”