När historiska sår blir tändvätska

Det är inte granskande journalistik som i sig skadar samhällen. Det är hur granskningen paketeras, för vem, och med vilket underliggande narrativ. Under de senaste åren har ett mönster blivit allt tydligare i vissa reportage från Al Jazeera när de behandlar Skandinavien: program som på ytan lutar sig mot historiska fakta och mänskliga rättigheter, men som i sin dramaturgi riskerar att fördjupa misstro, förstärka känslor av kollektiv utsatthet och skapa social polarisering – särskilt bland arabisktalande migrantgrupper i Sverige och Danmark.

Detta sker inte i ett vakuum. Tvärtom fyller dessa reportage ett reellt informationsglapp. Många migranter konsumerar i hög grad medier på sitt modersmål, samtidigt som tillgången till nyanserad, pedagogisk och kontinuerlig information om nordiska rättssystem på arabiska är begränsad. I detta tomrum blir starkt emotionella berättelser – ofta med tydliga vi och dom-linjer – lätt dominerande.

Två fall illustrerar problematiken tydligt.

Det första rör den så kallade spiralskandalen i Grönland, där danska myndigheter under 1960- och 70-talen tillät att tusentals grönländska flickor och kvinnor fick spiral insatt utan informerat samtycke. Detta är ett historiskt dokumenterat övergrepp som i dag är erkänt av den danska staten, med officiella ursäkter, pågående utredningar och kompensationsprocesser.

Svenska public service-medier som SVT och Sveriges Radio har rapporterat om ärendet med tydlig kontext: dåtidens koloniala politik, dagens ansvarstagande och skillnaden mellan historisk skuld och nutida styre.

I vissa internationella reportage presenteras dock samma historia med en annan tyngdpunkt. Fokus flyttas från erkännande och rättsprocess till en bredare, mer suggestiv berättelse om Danmark som ett pågående hot mot minoriteter.

För en publik som redan bär på erfarenheter av marginalisering kan detta lätt tolkas som att ”inget har förändrats”, trots att både lagstiftning, politiskt ledarskap och institutionell kontroll i dag ser helt annorlunda ut än för femtio år sedan.

Det andra fallet är ännu mer illustrativt för hur känslor kan mobiliseras: debatten om LVU och socialtjänsten i Sverige. Här gick rapporteringen i delar av den arabiskspråkiga medievärlden långt bortom kritik och granskning.

Påståenden om att ”Sverige systematiskt kidnappar muslimska barn” spreds brett, trots att dessa narrativ tillbakavisades av domstolar, myndigheter och oberoende granskningar. Även här var det svenska samhällets komplexitet – rättssäkerhet, överklaganden, barnets bästa – som föll bort till förmån för en emotionellt laddad konspirationstolkning.

För en svensk läsare är detta viktigt att förstå: effekten av sådana reportage mäts inte i faktariktighet enbart, utan i social påverkan. När historiska oförrätter och pågående myndighetsärenden presenteras utan proportion, utan tidsmarkörer och utan förklaring av rättsliga processer, skapas en känsla av permanent konflikt. Det riskerar att undergräva tilliten – inte bara till staten utan också mellan medborgare.

Frågan blir därför inte om Al Jazeera eller andra internationella medier har rätt att rapportera om Skandinavien. Självklart har de det. Den avgörande frågan är varför berättelserna så ofta ramas in på ett sätt som maximerar affekt snarare än förståelse, och varför motsvarande utrymme sällan ges åt att förklara hur nordiska demokratier faktiskt fungerar i dag.

Här bär också Sverige och Danmark ett ansvar. När myndigheter, public service och civilsamhälle inte tillräckligt aktivt kommunicerar på migranters språk, lämnas fältet öppet för aktörer som inte har integration som mål, utan publikengagemang – ibland på bekostnad av samhällsfred.

Att fylla informationsvakuumet kräver inte propaganda, utan tillgänglig, flerspråkig och konsekvent sakinformation. Det kräver journalistik som vågar vara pedagogisk, inte bara avslöjande. Och det kräver en mediekritisk mognad där även starka berättelser granskas för sitt syfte, inte bara sitt innehåll.

Historiska sår ska belysas. Men när de används som tändvätska i redan spända integrationsmiljöer, då är det inte längre bara journalistik. Då blir det ett socialt experiment – med verkliga människor som insats.

Farouk Aldabag är samhällsanalytiker och ART-terapeut