När invandrare blir rubrik och vardagen hamnar i skuggan

Varje morgon går tusentals svenskar med rötter i andra länder upp för att ta sig till sina arbeten, skolor och utbildningar. De gör det utan rubriker, utan slogans och utan krav på att ständigt behöva förklara sin tillhörighet. De finns inom vården, byggsektorn, kollektivtrafiken, skolan och den kommunala verksamheten. De är en del av vardagen – och av samhällsbygget. Man kan kalla dem den tysta majoriteten, eller rent av samhällets ryggrad.

Samtidigt präglas det offentliga samtalet i allt högre grad av ett återkommande mönster där ordet ”invandrare” förekommer i nästan varje nyhetscykel. Det handlar om kriminalitet, politiska förslag, säkerhet, medborgarskap och värderingar. För många som lever sina liv inom lagens ramar skapar detta inte bara oro, utan också en känsla av att individen suddas ut till förmån för kollektiva etiketter.

När en muslimsk svensk vaknar och möts av bilder på en koran som genomborrats av kulhål, fastkedjad vid ett staket utanför en moské i Stockholm, med budskapet ”Tack för besöket – dags att åka hem”, då uppstår ett allvarligt brott i samhällsväven. Det är inte en politisk markering, utan ett symboliskt hot. Ett budskap som inte riktar sig till en gärningsman eller extremist, utan till en grupp människor som redan lever här, arbetar här och betraktar Sverige som sitt hem.

Parallellt sprids på sociala medier hotfull retorik och desinformation som riktar sig mot det svenska samhället och dess institutioner. Kampanjer som undergräver tilliten, sprider falska anklagelser och i vissa fall uppmanar till våld. Dessa röster kommer från olika håll, men har något gemensamt: de livnär sig på polarisering och söker konflikt snarare än lösningar.

I detta klimat rapporteras också om grova brott – våldtäkter, stölder, bedrägerier – ibland förstärkta av religiösa eller kulturella symboler i rapporteringen. För den tysta majoriteten är det uppenbart att detta handlar om individuella handlingar. Brott begås av individer, inte av religioner, etniciteter eller medborgarskapsstatus. Men när sådana händelser gång på gång kopplas till bredare grupper riskerar de att bli bränsle för generaliseringar.

Det svenska samhället har alltid byggt sin styrka på rättsstatens principer. Den som begår brott ska lagföras, oavsett bakgrund. Straff, fängelse eller utvisning är juridiska verktyg som redan finns inom ramen för lagen. Det som däremot skapar osäkerhet är när hela grupper börjar uppleva att deras tillhörighet villkoras av andras handlingar.

Det Sverige behöver just nu, är inte ett uppskruvat tonläge, utan ett språk som inger lugn och sammanhållning. Ett offentligt samtal som klarar av att tala om problem utan att förlora proportioner. Ett samtal som tydligt skiljer mellan individ och kollektiv, mellan brott och identitet.

Risken med ett polariserat språkbruk är att det öppnar dörren för demokratins motståndare – vare sig de kommer från våldsbejakande extremism eller från högerextrema miljöer. När rädslan får styra blir hela samhället gisslan för ytterligheter.

Den tysta majoriteten – de som arbetar, betalar skatt, uppfostrar barn och investerar sitt förtroende i samhället – efterlyser något som länge varit ett kännetecken för Sverige: sans, balans och tillit. En trygghet i att medborgarskapet är ett gemensamt kontrakt, inte ett politiskt verktyg. Och en övertygelse om att sammanhållning är en styrka, inte en svaghet.

Det är denna riktning som ger stabilitet, både i tider av prövning och i vardagens tysta arbete med att hålla samhället samman.

Farouk Aldabag är samhällsanalytiker och ART-terapeut.