När jag skulle jaga Tegnell dygnet runt

Ibland tänker man tillbaka på det overkliga året 2020. Var allt en dröm? Var det inbillning? 

Minns jag rätt att Gamla stan såg ut som den där filmscenen när Tom Cruise springer omkring på ett folktomt Times Square, eller att folk hamstrade handsprit och blöjor så att ICA Maxi-hyllorna gapade tomma?

Jo, men så var det väl. Eller?

Det har gått sex år sedan Folkhälsomyndighetens chef Johan Carlson framträdde i Svenska Dagbladet och sa:

– Coronaviruset kommer inte att spridas i svenska samhället under nuvarande omständigheter.

Den tidigare statsepidemiologen Johan Giesecke intervjuades i SVT, och var lika tvärsäker:

– Det är inte farligare än en vanlig influensa.

Sen kom flygplanet med svenskar som varit på skidsemester i Italien. De som smittade ned taxichaufförerna vid Arlanda. De som sedan besökte kyrkor och affärer i Rinkeby och Tensta där smittan spreds ännu mer. Medan Carlson och Giesecke stod där och gapade som abborrar.

Själv halkade jag in i allt detta på det berömda bananskalet.

Våren 2020 blev jag kontaktad av australisk tv med en fråga om jag kunde bli deras Sverige-korrespondent under en tid. 

Någon var ju tvungen att bevaka allt det här galna som pågick i det märkliga och konstiga landet i norr som inte hade någon lockdown men som i stället hade en rockstjärna som hette Anders Tegnell, som alla var som besatta av.

För det hade australisk tv bestämt sig för: att svenskarna var galna i Tegnell. Och det fick reporter-Romin leverera tv på.

Jag träffade ministrar, myndighetsfolk och anhöriga till covid-döda, och givetvis stod jag där på de dagliga presskonferenserna, som var lika uppstyrda tillställningar som gudstjänster på 1600-talet.

Prästen Tegnell kom in, pekade på Powerpoints med några siffror, läste några bibelverser om ”att stanna hemma om man är sjuk” och att ”tvätta händerna”. Sen var det dags att ställa sig i kö till nattvarden, en intervju med Anders Tegnell.

Redaktören i Australien drev på. ”Vi vill ha en lång egen intervju med Tegnell”, ”Vi vill att du följer Anders Tegnell dygnet runt, in och ut i bilar och in i tv-studios. Från det att han tänder lampan tills han går och lägger sig! Vi vill ha allt med Tegnell!”

Jag gjorde allt för att Australien skulle bli nöjda, men Folkhälsomyndigheten sa nej.

I stället fick vi ställa oss i kö för en max tre minuter lång intervju där en presskille klappade på axeln efter 2,5 minut. Detta efter några standardsvar om att ”stanna hemma om man är sjuk och tvätta händerna”. 

När det inte gick att filma Tegnell dygnet runt blev uppdraget i stället att hitta folk som var helt sjukligt besatta av Anders Tegnell. 

Jag träffade en kille som var beredd att tatuera in Anders Tegnells ansikte på armen. Undrar vad han tycker om Anders Tegnell idag? 

Sedan skulle det vara studentskor i vita klänningar och studentmössor som hade picknick på Djurgården, men alla var tvungna att vara ”helt galna i Tegnell”. Gör det bara, var ordern från Sydney. Okej okej. 

Sen besökte jag Spånga kyrka. Först då förstod man att detta var på riktigt. Det var ingen lek eller cirkus – utan allvar.

Kyrkogården var full av nygrävda gravar med gråtande anhöriga bredvid. Det såg ut som en krigskyrkogård. De begravda hade varit boende i Tensta och Rinkeby, de som hade smittats av taxichaufförerna, de som i sin tur hade smittats av semestersvenskarna från Italien. 

Där, vid Spånga kyrka, var förtroendet för Tegnell, Carlson och Giesecke … noll.

Var det ”farligare än en vanlig influensa”? Globalt sett dog tio gånger fler i covid än i ”vanlig influensa”. Den covid som ju inte ens skulle komma till Sverige. För det hade ju faktiskt Folkhälsomyndighetens chef lovat.