När permanens villkoras minskar tilliten

När ledaren för Sverigedemokraterna, Jimmie Åkesson, öppnar för att avskaffa permanenta uppehållstillstånd för migranter är det mer än ett migrationspolitiskt förslag. Det är ett språkligt skifte. Permanens som en gång signalerade stabilitet och långsiktighet görs till något provisoriskt. Till något som kan omförhandlas politiskt.

Debatten om migration är legitim. Krav på ordning och ansvar är legitima. Men när förslag formuleras på ett sätt som berör hela grupper snarare än individers faktiska handlingar, förflyttas diskussionen. Från politik till identitet. Från juridik till tillhörighet.

Filosofen David Livingstone Smith beskriver i Less Than Human hur avhumanisering sällan börjar med öppet hat. Den börjar i språket. I upprepade kopplingar mellan en grupp och hot, belastning eller bristande anpassning. Med tiden skapas ett emotionellt avstånd. Empatin minskar. Hårdare åtgärder framstår som rimliga – ibland nödvändiga.

När permanenta uppehållstillstånd diskuteras som ett kollektivt villkor snarare än en individuell rättighet kopplad till laglydnad, sänds en signal till hundratusentals människor: Er närvaro är i grunden tillfällig. Oavsett hur länge ni arbetat, betalat skatt eller uppfostrat era barn här.

Detta är inte en teknikalitet. Det handlar om förtroende.

Sverige har byggt sin självbild på rättsstatens principer – att lagen gäller individen, inte identiteten. När retoriken glider mot generalisering riskerar den att underminera just det som gjort landet starkt: tilliten mellan medborgare och institutioner.

Den väl integrerade migranten läser inte ett sådant förslag som en rad i ett partiprogram. Han eller hon läser det existentiellt: Är jag här på nåder? Är min framtid alltid politiskt förhandlingsbar? Vissa kommer att anstränga sig ännu mer för att bevisa sin lojalitet. Andra kommer att dra sig tillbaka. I båda fallen försvagas tilliten.

Ett samhälle kan vara både rättvist och konsekvent utan att göra hela grupper till potentiella riskkategorier. Det går att skärpa regelverk utan att skärpa tonen mot människors värdighet. Skillnaden kan verka semantisk men den är avgörande.

Frågan är inte om Sverige har rätt att ompröva sin migrationspolitik. Frågan är hur det görs och med vilket språk. För språket formar klimatet. Klimatet formar besluten. Och besluten formar det land vi säger oss vilja försvara.

Starka samhällen behöver inte skapa inre ”hotbilder” för att hålla ihop. De håller ihop därför att de vågar upprätthålla lagen utan att tumma på människovärdet. Testet för Sverige ligger inte i antalet tillstånd som beviljas eller dras tillbaka – utan i förmågan att försvara rättsstaten utan att förlora sin själ.

Farouk Aldabag är samhällsanalytiker och ART-terapeut