När religion blev geopolitik – Del 1: Från integrationsprojekt till säkerhetsfråga
Från några moskéer till ett omfattande nät av religiösa institutioner – i dag varnar säkerhetstjänsten för geopolitisk påverkan.
Det är en scen som i efterhand nästan framstår som symbolisk. I stockholmsförorten Järfälla hålls en religiös ceremoni för ledaren av en teokratisk diktatur i Mellanöstern.
På andra sidan gatan samlas exiliranier, som flytt just den regimen, för att protestera. Polisen står emellan. Händelsen i Järfälla har redan blivit en del av den svenska nyhetscykeln, men den är också något mer: en påminnelse om en utveckling som pågått under lång tid.
För trettio eller trettiofem år sedan hade få svenska politiker kunnat föreställa sig en sådan situation. Inte för att islam saknades i Sverige, utan för att religionens institutionella landskap såg helt annorlunda ut. Det som i dag framstår som ett komplext nät av religiösa organisationer, internationella kontakter och säkerhetspolitiska frågor började en gång som något betydligt enklare: små församlingar som ville bygga permanenta gudstjänstlokaler.
Ett nytt religiöst landskap
När 1990-talet började fanns islam i Sverige främst i form av mindre församlingar och bönerum. Många av dem var etablerade i industrilokaler, källare eller hyrda samlingsrum. De fungerade som religiösa och sociala mötesplatser för arbetskraftsinvandrare från Turkiet, Balkan och Mellanöstern.
Den svenska politiken såg utvecklingen som en naturlig följd av ett mer pluralistiskt samhälle. Religionsfriheten skulle gälla alla, och om kristna samfund kunde bygga kyrkor borde även muslimer kunna bygga moskéer.
Under 1990-talet började därför flera större mosképrojekt ta form. Stockholms moské på Södermalm invigdes år 2000 i den gamla Katarina brandstationen och blev snabbt en symbol för en ny religiös närvaro i huvudstaden.
Malmö hade redan fått en större moské under 1980-talet, och i Göteborg började planerna på en central moské ta fart. I många kommuner uppstod liknande initiativ, ibland i form av nybyggnationer, ibland genom ombyggda industrilokaler eller gamla kyrkor.
De här projekten betraktades i huvudsak som integrationsprojekt. Moskéerna skulle fungera som religiösa centra, men också som sociala institutioner: platser för språkundervisning, föreningsliv och kulturell identitet. För många kommunpolitiker och tjänstemän framstod de som en naturlig del av ett samhälle som höll på att förändras. Det var få som då ställde frågan var pengarna egentligen kom ifrån.
Pengarna från utlandet
Att bygga en moské är dyrt. Mark, byggnation, arkitektur och drift kräver resurser som små lokala församlingar sällan har. Därför sökte många muslimska organisationer ekonomiskt stöd från internationella nätverk. Det var i sig inget ovanligt. Katolska och ortodoxa kyrkor har länge haft starka internationella strukturer och ekonomiska stödkanaler. Men i den muslimska världen är relationen mellan religion och stat ofta betydligt tätare än i västerländska demokratier.
Saudiarabien finansierade under flera decennier moskéer och islamiska institutioner i Europa, ofta med syftet att sprida wahhabistisk teologi – en konservativ tolkning av islam som länge haft starkt inflytande i kungadömet. Iran byggde samtidigt upp ett nät av shiamuslimska institutioner kopplade till den iranska staten och dess religiösa hierarki.
Turkiet organiserade moskéer genom sitt statliga religionsdirektorat Diyanet, som i praktiken fungerar som en förlängning av den turkiska staten. Qatar och organisationer med kopplingar till Muslimska brödraskapet finansierade i sin tur andra typer av islamiska institutioner och religiösa projekt.
I många europeiska länder började säkerhetstjänster tidigt analysera vad denna finansiering kunde innebära. I Frankrike, Tyskland och Österrike diskuterades redan under 2000-talet hur utländska stater använde religiösa institutioner för att utöva inflytande över diasporamiljöer.
I Sverige dröjde diskussionen längre.
Den svenska modellen
Svensk integrationspolitik under 1990- och 2000-talen präglades av en stark tilltro till civilsamhället. Religiösa organisationer sågs som viktiga broar mellan individ och samhälle, och staten införde därför ett system där registrerade trossamfund kunde få ekonomiskt stöd.
Syftet var att skapa stabila institutioner som kunde bidra till social integration. Moskéer och religiösa föreningar betraktades i denna modell som sociala resurser snarare än politiska aktörer. Den modellen fungerade relativt väl för många samfund. Den byggde dock på ett antagande: att religiösa institutioner främst var just religiösa.
I stora delar av världen är verkligheten mer komplex. Religion kan också vara ett verktyg för politisk mobilisering, ideologisk påverkan eller statligt inflytande. Den insikten började gradvis tränga in i den europeiska säkerhetspolitiken efter millennieskiftet.
Terrorismens skugga
Efter terrorattackerna den 11 september 2001 förändrades säkerhetsläget i Europa. Islamistisk extremism blev plötsligt en central fråga för underrättelsetjänster och regeringar. Flera europeiska länder började kartlägga hur radikala miljöer kunde växa fram i vissa religiösa institutioner.
Även i Sverige började Säpo följa utvecklingen närmare. Under 2000-talet och början av 2010-talet rapporterades återkommande om individer som radikaliserats i salafistiska miljöer och senare rest till konfliktzoner i Mellanöstern, framför allt till Syrien och Irak.
Det innebar inte att majoriteten av moskéer eller religiösa organisationer var kopplade till extremism. Men det innebar att säkerhetstjänsten började se religiösa miljöer som en möjlig arena för radikalisering och rekrytering.
Perspektivet började förändras. Från integrationspolitik till säkerhetsanalys.
Parallella nätverk
Samtidigt växte ett mer komplext organisatoriskt landskap fram. Muslimska organisationer i Sverige utvecklade egna strukturer: paraplyorganisationer, ungdomsförbund, studieförbund och religiösa råd.
I många fall hade dessa organisationer internationella kontakter. Det kunde handla om teologiska utbildningar, donationer eller organisatoriska samarbeten. Men i vissa fall handlade det också om ideologiska nätverk.
Forskare och journalister började uppmärksamma kopplingar mellan vissa europeiska organisationer och internationella islamistiska rörelser, däribland Muslimska brödraskapet. Det var inte alltid fråga om formella medlemskap. Ofta handlade det om ideologiska influenser, personliga nätverk eller organisatoriska traditioner.
Ändå väckte det frågor om hur religiösa organisationer i Europa egentligen var organiserade – och vilka idéer som formade deras verksamhet.
Migrationens acceleration
Den stora migrationsvågen 2015 förändrade också förutsättningarna. Sverige tog emot ett mycket stort antal asylsökande under en kort period, vilket snabbt förändrade demografin i många kommuner.
De muslimska församlingarna växte i takt med befolkningen. Nya bönerum och religiösa organisationer etablerades i många delar av landet. Samtidigt blev integrationsdebatten mer polariserad.
Frågor om parallellsamhällen, religiös konservatism och hederskultur började diskuteras allt mer öppet. I denna miljö fick moskéerna en mer central roll i samhällsdebatten – inte bara som religiösa institutioner, utan också som symboler för större frågor om integration, identitet och samhällsutveckling.
Säpos förändrade språk
Under senare år har säkerhetstjänstens rapporter blivit tydligare. Säpo har varnat för att främmande makt i ökande grad försöker påverka diasporamiljöer i Europa. Det kan ske genom kulturorganisationer, medier – men också genom religiösa institutioner. Syftet kan vara att övervaka oppositionella, mobilisera politiskt stöd eller sprida ideologiska budskap.
I detta perspektiv blir vissa moskéer inte bara religiösa institutioner utan också noder i internationella nätverk. Det innebär inte att alla moskéer fungerar på detta sätt. Men det innebär att säkerhetstjänsten nu betraktar fenomenet som en del av Sveriges säkerhetsmiljö.
Tre decennier senare
När man ser tillbaka på utvecklingen sedan början av 1990-talet framträder ett tydligt mönster. Moskébyggen som en gång betraktades som lokala integrationsprojekt blev gradvis en del av ett större internationellt landskap av religiösa nätverk, ideologiska rörelser och statliga intressen.
Utvecklingen skedde inte genom ett enskilt politiskt beslut. Den växte fram steg för steg – genom donationer, organisationsbyggen och institutioner som etablerades i det svenska civilsamhället. Först nu börjar hela bilden bli synlig.
I nästa del av denna serie granskas hur moskébyggena finansierades – och vilka internationella aktörer som stod bakom de pengar som gjorde dem möjliga.
Ola Källqvist är oberoende samhällsdebattör. ”När religion blev geopolitik i Sverige” är en serie i fem delar. Del 2 publiceras tisdagen den 24 mars.
