När religion blev geopolitik – Del 4: Säkerhetstjänsten började reagera

När de första moskéerna etablerades i Sverige under 1980- och 1990-talen sågs de främst genom ett integrationspolitiskt perspektiv. Religiösa institutioner betraktades som en naturlig del av ett pluralistiskt samhälle och staten hade begränsad anledning att se dem som säkerhetspolitiska frågor.

Den bilden började förändras efter millennieskiftet. Terrorattackerna den 11 september 2001 markerade början på en ny era i internationell säkerhetspolitik. Islamistisk extremism blev plötsligt ett centralt fokus för underrättelsetjänster och regeringar i väst.

I flera europeiska länder började säkerhetstjänster kartlägga radikala nätverk, finansieringsströmmar och religiösa miljöer där extremistiska idéer kunde spridas. Sverige var inget undantag.

De första svenska fallen

Under 2000-talets första år började svenska myndigheter uppmärksamma att radikala islamistiska miljöer existerade även här. Det handlade inte om stora organisationer eller öppna rörelser, utan snarare om små nätverk av individer med kontakter till internationella jihadistiska grupper.

Flera av dessa personer hade rest till konfliktzoner i Afghanistan, Irak eller senare Syrien. Säkerhetspolisen började därför analysera hur radikalisering kunde ske i Sverige. I vissa fall pekade man på religiösa miljöer där extremistiska predikanter hade haft inflytande eller där radikala idéer hade cirkulerat.

Det innebar inte att moskéerna i sig var extremistiska institutioner. Men det innebar att säkerhetstjänsten började se religiösa miljöer som möjliga arenor där radikalisering kunde ske. Det var ett perspektivskifte.

Salafistiska miljöer

Under 2010-talet blev begreppet salafism allt mer centralt i säkerhetsdebatten. Salafism är en konservativ religiös tolkning av islam som betonar en återgång till religionens tidigaste traditioner. De flesta salafister är inte våldsbejakande, men vissa extremistiska grupper har vuxit fram ur denna ideologiska miljö.

Säpo började därför analysera salafistiska nätverk i Sverige och deras kopplingar till internationella jihadistiska organisationer. I flera svenska städer identifierades miljöer där radikala predikanter hade haft inflytande och där individer senare anslutit sig till extremistiska grupper.

Särskilt tydligt blev detta under åren kring kriget i Syrien.

Resorna till Syrien

Mellan 2012 och 2016 reste ett betydande antal personer från Sverige till Syrien och Irak för att ansluta sig till jihadistiska grupper, däribland Islamiska staten. Sverige blev ett av de europeiska länder där flest personer per capita reste till konfliktområdet. Fenomenet väckte stor oro hos myndigheter och politiker.

Säpo började analysera hur dessa rekryteringar skedde och vilka miljöer som fungerade som kontaktytor för radikalisering. I vissa fall fanns kopplingar till informella religiösa nätverk eller predikanter som spridit extremistiska idéer. Det var en utveckling som gjorde att säkerhetstjänstens fokus på religiösa miljöer ökade.

Utvisningar och rättsliga åtgärder

Under senare år har svenska myndigheter också använt andra verktyg. Flera personer som misstänkts ha kopplingar till extremistiska miljöer har utvisats enligt lagen om särskild utlänningskontroll, en lag som gör det möjligt att avlägsna personer som anses utgöra säkerhetshot även om de inte dömts för brott.

Samtidigt har vissa religiösa skolor och organisationer granskats av myndigheter efter misstankar om radikalisering eller kopplingar till extremistiska ideologier. Dessa åtgärder har varit relativt få, men de markerar ett tydligt skifte i myndigheternas syn på frågan.

Det som tidigare betraktades som enbart religionsutövning kan i vissa fall också ha säkerhetspolitiska dimensioner.

Främmande makts påverkan

Under senare år har diskussionen dessutom breddats. Säpo talar i dag inte bara om extremism utan också om främmande makts påverkan. I flera rapporter har myndigheten varnat för att utländska stater försöker påverka diasporagrupper i Europa.

Det kan handla om att övervaka oppositionella, mobilisera politiskt stöd eller sprida ideologiska budskap. Religiösa institutioner kan i vissa fall fungera som plattformar för denna typ av påverkan.

Det innebär inte att alla moskéer eller religiösa organisationer är kopplade till sådana aktiviteter. Men det innebär att säkerhetstjänsten nu betraktar fenomenet som en del av Sveriges säkerhetsmiljö.

Europas förändrade politik

Denna utveckling är inte unik för Sverige. I flera europeiska länder har regeringar under de senaste åren infört lagar som begränsar utländsk finansiering av religiösa institutioner eller kräver större transparens kring donationer.

Frankrike har infört nya regler för att kontrollera finansiering av moskéer. Österrike har förbjudit utländsk finansiering av islamiska organisationer. Tyskland har diskuterat liknande åtgärder. Den gemensamma nämnaren är en växande oro för att religiösa institutioner kan användas som verktyg för politisk eller ideologisk påverkan.

Den svenska fördröjningen

I Sverige har denna diskussion kommit senare. Under lång tid präglades politiken av en stark betoning på religionsfrihet och civilsamhällets autonomi. Staten var därför försiktig med att granska religiösa institutioner. Men under senare år har tonen förändrats.

Frågor om utländsk finansiering, radikalisering och geopolitisk påverkan diskuteras nu allt mer öppet. Regeringen har också tillsatt utredningar om hur sådana frågor ska hanteras i framtiden.

Det innebär att en debatt som länge varit marginaliserad nu blivit en del av huvudfåran i svensk politik.

En ny säkerhetsdimension

När man ser tillbaka på utvecklingen framträder ett tydligt perspektivskifte. Moskéer och religiösa organisationer etablerades i Sverige främst som en del av integrationspolitiken. De betraktades som institutioner i civilsamhället, jämförbara med kyrkor eller andra religiösa samfund. Men i takt med att säkerhetsläget förändrats har myndigheter börjat se en annan dimension.

Religiösa institutioner kan också vara noder i internationella nätverk, platser där ideologier sprids eller miljöer där radikalisering kan ske. Det innebär inte att moskéerna i sig är ett säkerhetsproblem. Men det innebär att staten i dag betraktar dem i ett bredare säkerhetspolitiskt sammanhang.

Tre decennier efter de första moskébyggena står Sverige därför inför ett nytt dilemma. Hur ska en liberal stat hantera religiösa institutioner när de samtidigt kan vara kopplade till internationella nätverk och geopolitisk påverkan?

I seriens sista del analyseras just denna fråga – och varför den har blivit en av de mest komplexa politiska utmaningarna i dagens Europa.

Ola Källqvist är oberoende samhällsdebattör. ”När religion blev geopolitik i Sverige” är en serie i fem delar. Del 5 publiceras fredagen den 27 mars.