Nonsens att kvinnor ”jobbar gratis”

Tidigt på måndagsmorgonen prånglades nyheten ut att kvinnor ”jobbar gratis 49 minuter per dag”. Detta ska ”rörelsen” Lön hela dagen, ”en sammanslutning av fackförbund och kvinnoorganisationer”, ha räknat ut. Medan män får betalt för hela arbetsdagen från 8 till 17, ”jobbar kvinnor gratis från klockan 16:11”. Detta rapporterat av institutioner som man normalt sett tror sig kunna lita på, som TT och Sveriges Radio.
 
Att beskriva löneskillnader mellan kvinnor och män som att de förra jobbar gratis antyder förstås att det rör sig om en orättvisa, ett förtryck. Runt fyrataget på eftermiddagen kickar patriarkatet in med full kraft och förvandlar kvinnor till trälar. Låter otäckt. Kan det stämma?
 
Till grund för den uträkning som ”rörelsen” hänvisar till ligger en rapport från myndigheten Medlingsinstitutet. Där står det att läsa att ”Löneskillnaden mellan kvinnor och män uppgick till 10,2 procent 2024, vilket är en ökning med 0,2 procentenheter jämfört med 2023. Kvinnors genomsnittliga månadslön 2024 var 39 300 kronor, vilket alltså är 89,8 procent av männens 43 800 kronor”.
 
10,2 procent av en normal arbetsdag blir 49 minuter, och på sätt har man alltså kommit fram till att det är den tiden som kvinnor ”jobbar gratis”. Men att kvinnors och mäns genomsnittslöner skiljer sig åt ger ju inte vid handen att skillnaden grundar sig i någon oegentlighet. Rimligen finns det även löneskillnader inom gruppen kvinnor – betyder det att kvinnorna med högre lön förtrycker de med lägre?
 
”En viktig förklaring till att kvinnors och mäns genomsnittslöner skiljer sig åt är att arbetsmarknaden är könsuppdelad: kvinnor och män arbetar i stor utsträckning i olika yrken och dessa yrken har olika lönenivåer. Beaktas skillnader i yrkesval, ålder, utbildning och överenskommen arbetstid återstod år 2024 en oförklarad löneskillnad mellan könen på 4,6 procent”, står det vidare i rapporten.
 
För den som vill hävda att diskriminering ligger bakom lönegapet minskar alltså detta till 4,6 procent, vilket omräknat blir 22 minuter av arbetsdagen – ungefär som en något utdragen kafferast. Men som Medlingsinstitutet påpekar behöver inte heller den oförklarade löneskillnaden bero på att kvinnor förfördelas – det är helt enkelt bara den skillnad som statistikens variabler inte kan redogöra för.
 
Rapporten klargör slutligen: ”Med den tillgängliga statistiken går det inte att säga något om eventuell diskriminerings betydelse för löneskillnaden, men både lagar och de kollektivavtal som finns på arbetsmarknaden syftar till att undanröja risken för lönediskriminering”.
 
Sanningen bakom dessa alarmerande rubriker om kvinnligt slavarbete är alltså att män och kvinnor gör olika val i livet och att vissa yrken betalar sig bättre än andra. Ett exempel är regionerna, där skillnaden uppges var särskilt stor, vilket ”beror på att kvinnors och mäns fördelning över yrken var ojämn. En stor andel av kvinnorna som arbetar i regionerna är undersköterskor och sjuksköterskor, medan en stor del av de män som arbetar där är läkare”.
 
Här blir det alltså tydligt att vi jämför äpplen och päron. Att en undersköterska har lägre lön än en läkare innebär givetvis inte att den förra ”jobbar gratis” en del av dagen. Här pratar vi om olika yrken med olika krav på kompetens och utbildning. Mig veterligen är det ingen som ifrågasätter att en läkare kan tjäna bättre än en undersköterska, eller att kvinnor ska få välja själva vad de vill bli.
 
Att kvinnor ”jobbar gratis” är alltså en allt annat än neutral vinkling av det självklara faktumet att alla jobb inte kan erbjuda samma löner och att kvinnor och män gör olika val och prioriteringar på gruppnivå.

Att medier sväljer den vänstervinkeln med hull och hår gör knappast under för deras trovärdighet.