Nu borde regeringen ge Saab på båten

Till synes går det på bra för Saab. Ukraina vill köpa 100 till 150 stycken Gripen E-plan för lika många miljarder. Polen har flaggat för tre exemplar av ”superubåten” A26, världens mest försenade ubåt.

När Sverige beställde två ubåtar 2015 var planerad leverans 2022. Det senaste budet av många är att ”byggnation pågår” och att det dröjer till efter 2030.

Saab har ställt ut storstilade löften om snabba leveranser även till Ukraina och Polen. Hur det går med det i ett skarpt läge återstår att se. Än så länge är inga kontrakt undertecknade.

Under tiden siktar Wallenbergarnas försvarsklenod in sig på en helt annan jätteaffär, värd uppskattningsvis kring 50 miljarder. För första gången på flera decennier ska svenska staten investera i nya krigsfartyg till Försvarsmakten.

Upphandlingen av fyra fregatter är under stor dramatik på väg in i slutfasen. Regeringen måste snart bestämma sig.

Fartygen är större och har överlägsen slagstyrka jämfört med de befintliga Visbykorvetterna från 1990-talet som under tjugofem år utgjort ryggraden i marinen. Fregatterna kommer att utrustas både med luftförsvar och helikopterplattformar för ubåtsjakt.

Pengar finns i överflöd i form av 250 upplånade miljarder till det militära försvaret, så det är inte där skon klämmer. I stället handlar det om vem som ska vinna det lukrativa kontraktet. Normalt när det gäller Sverige är svaret givet på förhand. 

Alla försvarsavtal namnet värda går till ett och samma företag – Saab. Av en eller annan anledning är det alltid det bästa alternativet enligt svenska regeringar, oavsett politisk färg.

Nu är det faktiskt inte lika givet. Vid sidan av Saab har tre konkurrenskraftiga euroepiska tillverkare lämnat anbud på fregattkontraktet: franska Naval Groups FDI, brittiska Babcocks Type-31 och spanska Navantias F110.

Den gemensamma nämnaren är att de utländska företagen utlovar snabba ryck. ”Vi har erbjudit oss att leverera två fartyg 2030 och två 2031. Vi är säkra på att vi kommer kunna hålla tiden”, har en företrädare för Navantia sagt. Babcock och Naval Group har gjort liknande utfästelser.

Sverige skulle alltså kunna köpa direkt från hyllan, alltså färdiga produkter. I ett utsatt säkerhetspolitiskt läge är befintliga krigsfartyg ett stort plus framför utvecklingsprojekt som börjar mer eller mindre från scratch, det stadie där Saab befinner sig. Fartygen finns än så länge bara på ritbordet.

Både regeringen och beställaren FMV betonar betydelsen av snabba leveranser. Ändå kan man inte vara säker på att det verkligen fäller avgörandet när det kommer till kritan. Man ska inte göra sig några illusioner om att det är ett i alla delar öppet race.

2024 tecknade FMV kontrakt ”med Saab Kockums som huvudleverantör för att genomföra systemarbete och grundläggande design för det nya ytstridsfartyget” – alltså fregatterna. Saab har i sin tur skrivit ett utvecklingsavtal med Babcock som man i övrigt konkurrerar med.

I viss mån har svenska staten alltså redan bundit upp sig för Saab, ungefär som vanligt vid stora försvarsupphandlingar. Pengarna börjar rulla och så är saken i praktiken avgjord.

Från början var avsikten att regeringen skulle fatta beslut senast 2025. Nu talas det om efter årsskiftet, i så fall före ett eventuellt regeringsskifte nästa höst. I vilket fall spelar det ingen roll. Både M och S är lika Saab-frälsta.

Problemet för Saabs del är att leveranser till 2030 är utom räckhåll, kanske till 2035 – eller senare än så om det kör ihop sig. Det talar för utländska tillverkare.

Med regeringens goda minne kan Saab försöka rädda situationen genom att haka på som underleverantör. Den här gången borde regeringen våga tänka om, tänka nytt, köpa från hyllan – och ge Saab på båten.