Om detta handlar kriget i Iran

Huruvida kriget som just nu rasar med USA och Israel mot Iran är förenligt med folkrätten, upptar just nu ett stort medialt intresse. När Ulf Kristersson var med i Aktuellt på måndagskvällen upprepades frågan om kriget och folkrätten gång på gång. Carl Bildt tillhör dem som kritiserar USA och Israel med hänvisning till folkrätten, men för det får han också stark kritik. Inte minst från de svensk-iranier som avskyr mullaregimen i Teheran.

Många glömmer bort att göra en regional respektive global analys av detta krig. När man ser på kriget måste man nämligen titta på det ur två synvinklar. Då ser man att konflikten handlar om ett stort globalt schackspel samt ett mindre regionalt schackspel. Det betyder att den ena partens drivkraft och strategiska målsättning inte nödvändigtvis är densamma som den andra partens. 

Det rasar med andra ord två parallella krig, ett USA mot Iran, och ett annat Israel mot Iran. Sedan krigets inledning har även andra omkringliggande stater dragits in på grund av Irans attacker, det är en tredje front.

Om vi börjar med konflikten mellan Israel och Iran så är den minst fyrtio år gammal. Iran har haft en retorik mot Israel som går ut på att landet ska krossas och upphöra att finnas till. I linje med detta har Iran haft en militär strategi att bygga upp allierade arméer och miliser, och understött Israelfientliga regimer.

Den som nu hävdar folkrättsargument i denna konflikt måste svara på frågan: Nämn en enda dag när det varit fred mellan den nuvarande iranska regimen och Israel? Om Israel bryter mot principen om fred – när var det fred?

I själva verket är alla krig som Israel har varit inblandat i sedan 1948 en del av samma konflikt. Vi borde alltså tala om sexdagars-slaget och inte om sexdagarskriget, vi borde säga slaget om Libanon 1982 och inte Libanonkriget. Även Gazakriget är en del av samma konflikt och borde kallas Gazaslaget.

Vissa aktörer i den konflikt som startade 1948 – Egypten och Jordanien – har dragit sig ur konflikten medan andra aktörer – som Iran, Hizbollah och Hamas – har tillkommit.

Men grundkonflikten är densamma. Den arabiska/muslimska sidan kan inte acceptera att det finns en judisk stat i det område som de anser borde vara muslimskt kontrollerat, och de ägnar militär kraft och alliansskapande för att besegra den judiska staten.

Det var därför länder som Syrien, Egypten, Iran, Transjordanien och Libanon gick till angrepp mot Israel den 15 maj 1948. Det är därför det är krig i dag.

Och sedan 1948, vilken dag var det fred? Inte en enda dag.

Skulle Israel däremot i dag 2026 gå till angrepp mot Egypten – som de har ett fredsavtal med – skulle det givetvis vara ett brott mot folkrätten, särskilt om det från egyptisk sida saknades militärt hot eller någon folkmordsretorik.

Men från Iran finns det väldokumenterat både ett militärt agerande, uppbyggande av proxyarméer och stöd till allierade, samt också en folkmordsretorik som bland annat kom till uttryck i den nedräkningsklocka som stod i Teheran fram till 12-dagarskriget i somras.

Iran har en vapenarsenal och en regim som i allra högsta grad utgör ett militärt hot mot Israel och man agerar dessutom inom ramen för en konflikt som pågått i 78 år. Rader av krig har utbrutit, 2006 års Libanonkrig och Gazakriget 2023-2025 (som alltså borde benämnas slag) för att nämna några.

Givetvis är det inte emot folkrätten att försvara sig i detta läge.

USA bedriver ett krig som mer liknar ett globalt schackspel. Här uppfattas det strategiskt riktigt för Trump-administrationen att slå mot axeln Ryssland–Iran–Kina genom att ge sig på den svagaste av dessa. Exakt på samma sätt agerade västmakterna 1943 när man anföll Italien med motiveringen att Mussolini var på Hitlers sida och Italien i detta läge var den enklaste möjligheten i försöken att försvaga Nazityskland och dess allierade. The soft belly, som Italien ibland kallades. 

Iran är dagens the soft belly.

Iran är inte en kärnvapenbärande stat, men det är Kina och Ryssland. Iran förser också Kina med olja och Ryssland med drönare. Ett annat ledarskap i Iran är bra för väst, inte minst för Ukraina.

Vi lever i en värld med aktörer som Putin och Xi Jinping, och – fram till för några dagar sedan – Khamenei. Dessa ger – ursäkta svenskan – blanka fan i folkrätten. De mördar, hotar, bombar, bygger militära och strategiska allianser och söker kontroll och dominans i världen. 

Vi som står för demokrati och frihet får helt enkelt play the game. Vi har inte valt detta men vi måste samtidigt hantera länder som Ryssland–Kina–Iran. Och det är det som sker just nu.

Johan Romin