När Annie Lööf återvände till riksdagen på tisdagen berättade hon något som alla hade glömt. Under sina tolv år som partiledare (2011-2023) testade hon olika sätt att debattera.

Det fanns statsmannavarianten. Den fungerade ungefär som en välklippt dokumentär: helikopterperspektiv, analyserande tonfall. Tittarna gillade den. Problemet var att ingen skrev om den.

Sedan fanns den andra varianten. Konfrontationen.

Den fungerade som en bilkrasch. Alla tittade. Alla skrev. Men ingen verkade egentligen tycka om det. Ändå är det den Annie Lööf vi minns. Hon fick både vänner och fiender.

Alla kommer ihåg när hon mötte Jimmie Åkesson i partiledardebatter. Under Annie Lööfs tid gjorde Centerpartiet en ideologisk resa från TAN till GAL – större än någon annan partiförflyttning i Västeuropa, enligt en studie. Annie Lööf blev en rubrikmaskin. Tillsammans med Åkesson bildade hon ett debattpar som lugnt hade kunnat vinna en olympisk gren i politisk polarisering.

Så såg det ut 2022, och för den som följt svensk politik länge kändes det som kulmen.

Men så dyker en student upp och gör något ovanligt. Hon heter Lo Dahlquist Mörkenstam och läser partiledardebatterna ord för ord, femtio år bakåt i tiden. Resultatet är överraskande. Toppåren för det som kallas affektiv polarisering – när politiker inte bara är oense utan börjar behandla varandra som fiender – är inte vårt febriga 2020-tal. Det var 1985, 1994, 2006 och 2018.

Och visst, 2018 var Lööf och Åkesson där.

Men de värsta personangreppen i materialet? De kom från Olof Palme och Gösta Bohman.

Affektiv polarisering är inte bara ett akademiskt begrepp, det är ett gift. När ledande politiker signalerar att de inte bara ogillar varandras politik utan faktiskt avskyr varandra, allt de står för och alla deras anhängare, då tenderar känslan att sprida sig. Först till väljare. Sedan till institutioner. Till slut börjar människor misstro själva systemet – riksdagen, regeringen. Partiernas förmåga att kompromissa och lagarbeta förlamas. Och när det händer börjar demokratin få problem.

Det är därför den här uppsatsen – prisbelönt av riksdagen och kommenterad av Annie Lööf – är så intressant. Den går in i ett område som märkligt nog är underbeforskat. Exakt hur låter det när politiker börjar bli skadligt fientliga och hur ska det skiljas från den vanliga ideologiska polariseringen?

Det finns något lugnande i studien. Själva riksdagsmiljön tycks disciplinera debatten. Men vi kan ju inte folkbokföra oss i riksdagshuset allihop.

På Palmes och Bohmans tid fanns ett enda tv-bolag. I riksdagen fanns det knappt dörrvakter och telefoner gick bara att ringa med. Det fanns inga kommentarsfält. Inga retweets. Ingen algoritm som förvandlade varje syrlig replik till digital ammunition, förstärkt av uppretade anhängare i flödena.

Skulle folkhemmet ha klarat aggressionsnivån? Jag tänker på det när riksdagen röntgar min handväska i spärren och kollar att metallen i mina stövlar är dragkedjor och inte vapen.  

I nästa steg ska studenten, numera forskare, träna AI i att upptäcka affektivt polariserande moment. När även SVT:s och TV4:s mer stökiga debatter undersöks tillsammans med ett urval sociala medier i anslutning till sammandrabbningarna kan vi få en bredare bild av hur partiledarnas ord landar.

Det blir ett läskigare seminarium.

Cecilia Garme

Få 6 månaders obegränsad läsning – för bara 79kr

Därefter 169kr per månad

Obegränsad tillgång till allt innehåll på fokus.se och i appen
Nyhetsbrev varje vecka
Avsluta när du vill