Svenska judar utsatta men vem bryr sig?
Hoten mot judar ökar lavinartat och landets politiker verkar stå handfallna – eller så deltar de i dessa demonstrationer själva.
Jag fick ett mail från en judisk bekant.
”Du som jobbat för regeringen. Varför gör de så lite åt det här? Gör något!”
Det finns ingenting i modern tid som drabbat judar i Sverige så negativt som händelseutvecklingen efter den 7 oktober 2023. Sverige är trots allt ett land som historiskt sett varit förskonat från öppna pogromer och våldsamma judeförföljelser.
Håller detta på att förändras?
I dagarna spreds videos hur Palestina-demonstranter säger saker som ”död åt judarna - smutsen”. Det hängs dockor med koncentrationslägerkläder. Tonen är aggressiv och hätsk, inte enbart mot Israels politik utan mot judar som grupp.
Hur hamnade vi här? Judar är en av Sveriges nationella minoriteter och ska ha ett stärkt skydd som minoritetsgrupp. Många judar känner sig i stället svikna.
Hoten mot judar ökar lavinartat och landets politiker verkar stå handfallna – eller så deltar de i dessa demonstrationer själva. Häromdagen stod S-toppar med sjalar där det stod att ”Jerusalem är vårt”. Är det S uppfattning att en förhandlad tvåstatslösning inte längre är aktuell?
Jag bestämde mig för att skicka några frågor till mina judiska bekanta hur dagens antisemitism påverkar dem.
”Jag undviker att gå ut.”
”Jag går inte förbi Odenplan längre.”
”Jag väljer andra gator.”
”Om det inte vore för hunden hade jag nog varit inne hela tiden.”
Att antisemitismen vuxit i rekordfart verkar alla tycka.
”Antisemitismen har alltid funnits där, men det har inte varit okej att uttrycka den. Nu är det det.”
”Normerna har förskjutits, det har blivit okej att yttra antisemitiskt tankegods.”
”Det har blivit legio att yttra sådant som för några år sedan aldrig kunde yttras.”
Många uttrycker också en oerhörd besvikelse, att Sveriges politiker har övergivit dem.
”Jag brukade rösta på Folkpartiet, nu vill jag att SD ska sitta i regering.”
”Jag har inte ändrat mig men märker att andra judar har det.”
”Jag är inte SD men jag skulle rösta SD.”
”Jag har inget politiskt hem idag.”
Regeringen sågas totalt.
”Regeringens insatser är fel insatser.”
”Det är en oförmåga att stoppa hatet på våra gator. De måste börja lagföra, lagföra, lagföra.”
”Det räcker inte med att säga antisemitism inte har någon plats i vårt samhälle.”
”Regeringens insatser är patetiskt dåliga.” är några av omdömena.
Antisemitism har givetvis alltid funnits i Sverige, men inte i den omfattning som är nu.
På 1880-talet tog sig antisemitism uttryck i nedsättande kommentarer, i skämtteckningar och beundran inför den nya antisemitiska ideologi som just då växte fram i Tyskland.
Men på 1920-, 30- och 40-talen, då den tyska politiska antisemitismen radikaliserades, och slutligen övergick i massmord, följde inte Sverige efter.
I stället fick Sverige en historia där grus kastades in i nazisternas i Förintelsemaskineri, med räddningen av danska judarna 1943 och Raoul Wallenbergs insats 1944 som exempel.
Ska 2020-talet gå till historien då antisemitismen tilläts att härja fritt? Hur ser framtiden ut med en sådan låt gå-attityd?
”Dominansbeteendet från Palestina-demonstranterna har daglig inverkan på judars liv, vi tvingas packa våra väskor för livet är outhärdligt” sammanfattar en av mina bekanta.
Mycket sorgligt och tragiskt alltihop.
Johan Romin är militärhistoriker. Tidigare journalist och TV-producent.
Jag fick ett mail från en judisk bekant.
”Du som jobbat för regeringen. Varför gör de så lite åt det här? Gör något!”
Det finns ingenting i modern tid som drabbat judar i Sverige så negativt som händelseutvecklingen efter den 7 oktober 2023. Sverige är trots allt ett land som historiskt sett varit förskonat från öppna pogromer och våldsamma judeförföljelser.
Håller detta på att förändras?
I dagarna spreds videos hur Palestina-demonstranter säger saker som ”död åt judarna – smutsen”. Det hängs dockor med koncentrationslägerkläder. Tonen är aggressiv och hätsk, inte enbart mot Israels politik utan mot judar som grupp.
Hur hamnade vi här? Judar är en av Sveriges nationella minoriteter och ska ha ett stärkt skydd som minoritetsgrupp. Många judar känner sig i stället svikna.
Hoten mot judar ökar lavinartat och landets politiker verkar stå handfallna – eller så deltar de i dessa demonstrationer själva. Häromdagen stod S-toppar med sjalar där det stod att ”Jerusalem är vårt”. Är det S uppfattning att en förhandlad tvåstatslösning inte längre är aktuell?
Jag bestämde mig för att skicka några frågor till mina judiska bekanta hur dagens antisemitism påverkar dem.
”Jag undviker att gå ut.”
”Jag går inte förbi Odenplan längre.”
”Jag väljer andra gator.”
”Om det inte vore för hunden hade jag nog varit inne hela tiden.”
Att antisemitismen vuxit i rekordfart verkar alla tycka.
”Antisemitismen har alltid funnits där, men det har inte varit okej att uttrycka den. Nu är det det.”
”Normerna har förskjutits, det har blivit okej att yttra antisemitiskt tankegods.”
”Det har blivit legio att yttra sådant som för några år sedan aldrig kunde yttras.”
Många uttrycker också en oerhörd besvikelse, att Sveriges politiker har övergivit dem.
”Jag brukade rösta på Folkpartiet, nu vill jag att SD ska sitta i regering.”
”Jag har inte ändrat mig men märker att andra judar har det.”
”Jag är inte SD men jag skulle rösta SD.”
”Jag har inget politiskt hem idag.”
Regeringen sågas totalt.
”Regeringens insatser är fel insatser.”
”Det är en oförmåga att stoppa hatet på våra gator. De måste börja lagföra, lagföra, lagföra.”
”Det räcker inte med att säga antisemitism inte har någon plats i vårt samhälle.”
”Regeringens insatser är patetiskt dåliga.” är några av omdömena.
Antisemitism har givetvis alltid funnits i Sverige, men inte i den omfattning som är nu.
På 1880-talet tog sig antisemitism uttryck i nedsättande kommentarer, i skämtteckningar och beundran inför den nya antisemitiska ideologi som just då växte fram i Tyskland.
Men på 1920-, 30- och 40-talen, då den tyska politiska antisemitismen radikaliserades, och slutligen övergick i massmord, följde inte Sverige efter.
I stället fick Sverige en historia där grus kastades in i nazisternas i Förintelsemaskineri, med räddningen av danska judarna 1943 och Raoul Wallenbergs insats 1944 som exempel.
Ska 2020-talet gå till historien då antisemitismen tilläts att härja fritt? Hur ser framtiden ut med en sådan låt gå-attityd?
”Dominansbeteendet från Palestina-demonstranterna har daglig inverkan på judars liv, vi tvingas packa våra väskor för livet är outhärdligt” sammanfattar en av mina bekanta.
Mycket sorgligt och tragiskt alltihop.
Johan Romin är militärhistoriker. Tidigare journalist och TV-producent.
