Palestinsk stat ingen universallösning

Flera västerländska stater, nu senast Storbritannien och Frankrike, har lovat att erkänna staten ”Palestina”. Detta som ett försök att sätta fart på en fredsprocess i Mellanöstern. Frågan är om det lyckas. På tisdag den 9 september ska FN enligt plan ta upp frågan om erkännandena.

Om vi bortser från det lämpliga eller olämpliga i att ”belöna” ett terrordåd som 7 oktober-attacken genom att låta de som utfört det få en stat, kan vi ställa oss frågan ”Varför har Israel så mycket emot att en palestinsk stat bildas?”.

Många aspekter av denna fråga kommer aldrig fram i debatten som tycks ha fastnat i frågan om ”ockupation” och ”tvåstatslösning”.

Därför kommer här det israeliska perspektivet i frågan:

Många israeler har stor förståelse för det grundläggande i att palestinierna vill ha en egen stat eller självbestämmande. Den judiska staten bildades ju för att ge det judiska folket säkerhet i det judiska folkets hemland.

Problemet är att Hamas och Islamiska Jihad inte vill ha en tvåstatslösning och de utgör starka militära krafter, även på Västbanken.

Västbankens geografi och den så kallade ”Green Line”, alltså stilleståndslinjen från 1949, gör inte saken bättre ur säkerhetssynvinkel.

Västbanken ligger på en höjd som överblickar kustområdet där Israel ligger. På det smalaste stället vid Netanya i Israel och Tulkarm på Västbanken är landremsan cirka 1,5 mil fågelvägen, innan Medelhavet tar vid.

Varenda militärstrateg vet att det är enormt svårt att försvara en sådan liten bit land, och vid ett krig finns stor risk att Israel skulle delas i två delar.

Höjderna på Västbanken kan också användas för effektiv raketbeskjutning av kustremsan. Det går alltså att stå i Qalqilya och skjuta rakt in i centrala Tel Aviv. Med exemplet Gaza i åtanke och den beskjutning med tusentals raketer som Hamas ägnat sig åt sedan 2001, skulle terrorgruppens kontroll över Västbanken snart resultera i att fler palestinska städer ser ut som Rafah i Gaza, med ofattbar förstörelse och enormt mänskligt lidande.

Att landet är så litet illustreras också av att de flygplan som lyfter från Ben Gurion-flygplatsen flyger en sträcka över Västbanken. En terrorgrupp med RPG-gevär skulle alltså med lätthet kunna sätta stopp för all flygtrafik.

Vidare finns religiösa argument mot att släppa det som många i Israel kallar Judeen och Samarien, alltså Västbanken. I Hebron finns de judiska patriarkernas grav, i östra Jerusalem finns den västra tempelmuren och andra heliga platser. För sekulära västerlänningar är det svårt att förstå platsers religiösa laddning, men varför skulle judarnas religiösa övertygelse vara mindre värd än muslimernas, som också har viktiga moskéer och helgedomar i området?

Västerländsk okunskap kommer inte att leda till konfliktens lösning, utan tyvärr bara förvärra den.

Risken är att Frankrikes, Belgiens och Storbritanniens blåögda försök leder till mer krig om Hamas tar över Västbankens städer, och att raketbeskjutningar och terrordåd tilltar. Återigen exemplet Gaza.

Vad som måste till är att parterna själva kommer överens, och detta bortom flaggviftande och aggressiva slagord. Det kanske är så att en tvåstatslösning inte kommer att lösa denna konflikt. Kanske ska arabiskt självbestämmande bygga på andra strukturer än en stat? Det finns sådana exempel världen över.

Det bästa vore om parterna själva bestämmer detta.

Det allra viktigaste måste vara målet om fredlig samexistens och samarbete.

Johan Romin är militärhistoriker, och tidigare journalist och TV-producent.