Rädsloindustrin kan förhindras av AI
Trots alarmism lever vi i bättre och säkrare tider än någonsin. I stället för att ha ångest finns vägar att ta sig ur domedagsbubblan.
Kollektivt är vi säkrare, rikare, friskare och mer sammankopplade än någonsin. Flera klassiska despotnationer har en mer beskuren inflytandesfär än på århundraden.
Ta Irans regim, den främsta hatspridaren i Mellanöstern, som nu går på knäna medan sunnivärlden och Israel bygger historiska broar. Ta Ryssland vars hela krigsmaskin bara med oändlig möda lyckas behålla kontrollen av en liten del av Ukraina, en rysk lydstat sedan 1600-talet.
Moskvas autokrater kommer därmed knappast att konkludera att vägen till framgång (och fortsatt personligt maktinnehav) är att förklara krig också mot återstoden av Europa. Så det hysteriska stämningsläget till trots är risken att Ryssland sätter soldater på Gotland också lägre än på århundraden. Varför tycks då ändå så många redo att bygga bunkrar även i svenska trädgårdar?
Det korta svaret: våra hjärnor. Psykologer som Haidt, Kahneman och Pinker har visat hur vi är biologiskt programmerade att fixera vid hot. En briljant strategi på stenåldern – i dag ett recept för ångest och ett evigt pingpongspel mellan rivaliserande domedagsläger. Addera nu "institutionell bias" till vår inre "negativitetsbias". Inklusive politiker och lobbyister som står på rad och hävdar att katastrof bara kan undvikas om mer makt och pengar skickas i, jodå, deras riktning.
När auktoriteter papegojar varandra går det uppenbart att vinna stöd för rena dumheter. När inte ens uppenbart alarmistiska absurditeter möts av mothugg är det knappast konstigt att många, inte minst i yngre generationer, fastnat i mental ohälsa.
Resultatet? Ett politiskt samtal sargat av ett NKF-problem: Negativitet, Kortsiktighet, Flockmentalitet. NKF-tänkandet som dominerar i riksdagen gör oss rädda och små – och får oss ironiskt nog att mer - snarare än mindre - likna paranoida halvfigurer som Putin.
Hans Rosling slog huvudet på spiken när han sa att det vare sig är faktabaserat eller "realistiskt" att rada upp alla nersidor och ignorera alla uppsidor. Det är istället synonymt med att vuxna skrämmer barn med hopplöst ensidiga mörkernarrativ. Ett generationssvek av faktiskt episka proportioner.
Dessbättre har AI redan börjat förenas med beteendevetenskap för att kartlägga både våra blinda mentala fläckar (inte bara riskaversion utan också sånt som bekräftelse-, ankrings- och närhetsbias) och det som på engelska kallas "institutional capture" (när "oberoende" källor i praktiken arvoderas för att sanktionera egennyttig alarmism).
Politikerkasten ligger steget efter – antalet katastrofmånglare är ännu för många. Samtidigt kan det första parti som har modet att ta sig ur det banalt enögda rädslotänkandet distansera rivalerna med råge. Så positiva incitament existerar även där.
Vidare kan du, jag och enskilda organisationer redan idag lämna den egentligen pinsamt primitiva mentala domedagsbubblan bakom oss. Då kan vi samtidigt byta ut det banala mantrat om "osäkra tider" mot en berättelse om framsteg, mod och vision. Framtiden skapas av dem som vågar tro på den snarare än hukar sig bakom soffan.
Mark Brolin är geopolitisk strateg, nationalekonom och författare med bas i London. Hans senaste bok, ett internationellt samarbets- och tankeledarprojekt, tituleras Healing Broken Democracies: All you need to know about Populism.
Kollektivt är vi säkrare, rikare, friskare och mer sammankopplade än någonsin. Flera klassiska despotnationer har en mer beskuren inflytandesfär än på århundraden.
Ta Irans regim, den främsta hatspridaren i Mellanöstern, som nu går på knäna medan sunnivärlden och Israel bygger historiska broar. Ta Ryssland vars hela krigsmaskin bara med oändlig möda lyckas behålla kontrollen av en liten del av Ukraina, en rysk lydstat sedan 1600-talet.
Moskvas autokrater kommer därmed knappast att konkludera att vägen till framgång (och fortsatt personligt maktinnehav) är att förklara krig också mot återstoden av Europa. Så det hysteriska stämningsläget till trots är risken att Ryssland sätter soldater på Gotland också lägre än på århundraden. Varför tycks då ändå så många redo att bygga bunkrar även i svenska trädgårdar?
Det korta svaret: våra hjärnor. Psykologer som Haidt, Kahneman och Pinker har visat hur vi är biologiskt programmerade att fixera vid hot. En briljant strategi på stenåldern – i dag ett recept för ångest och ett evigt pingpongspel mellan rivaliserande domedagsläger. Addera nu ”institutionell bias” till vår inre ”negativitetsbias”. Inklusive politiker och lobbyister som står på rad och hävdar att katastrof bara kan undvikas om mer makt och pengar skickas i, jodå, deras riktning.
När auktoriteter papegojar varandra går det uppenbart att vinna stöd för rena dumheter. När inte ens uppenbart alarmistiska absurditeter möts av mothugg är det knappast konstigt att många, inte minst i yngre generationer, fastnat i mental ohälsa.
Resultatet? Ett politiskt samtal sargat av ett NKF-problem: Negativitet, Kortsiktighet, Flockmentalitet. NKF-tänkandet som dominerar i riksdagen gör oss rädda och små – och får oss ironiskt nog att mer – snarare än mindre – likna paranoida halvfigurer som Putin.
Hans Rosling slog huvudet på spiken när han sa att det vare sig är faktabaserat eller ”realistiskt” att rada upp alla nersidor och ignorera alla uppsidor. Det är istället synonymt med att vuxna skrämmer barn med hopplöst ensidiga mörkernarrativ. Ett generationssvek av faktiskt episka proportioner.
Dessbättre har AI redan börjat förenas med beteendevetenskap för att kartlägga både våra blinda mentala fläckar (inte bara riskaversion utan också sånt som bekräftelse-, ankrings- och närhetsbias) och det som på engelska kallas ”institutional capture” (när ”oberoende” källor i praktiken arvoderas för att sanktionera egennyttig alarmism).
Politikerkasten ligger steget efter – antalet katastrofmånglare är ännu för många. Samtidigt kan det första parti som har modet att ta sig ur det banalt enögda rädslotänkandet distansera rivalerna med råge. Så positiva incitament existerar även där.
Vidare kan du, jag och enskilda organisationer redan idag lämna den egentligen pinsamt primitiva mentala domedagsbubblan bakom oss. Då kan vi samtidigt byta ut det banala mantrat om ”osäkra tider” mot en berättelse om framsteg, mod och vision. Framtiden skapas av dem som vågar tro på den snarare än hukar sig bakom soffan.
Mark Brolin är geopolitisk strateg, nationalekonom och författare med bas i London. Hans senaste bok, ett internationellt samarbets- och tankeledarprojekt, tituleras Healing Broken Democracies: All you need to know about Populism.
