Raka rör med Trump vid rodret

Med gårdagens besked har Donald Trump visat hur en Mellanöstern-slipsten ska dras. Detta till skillnad från europeiska ledare som har gått vilse och hamnat i ett irrelevant gnällspik-hörn.

Trump lyckades igår med konststycket att få både Israel och rader av muslimska länder i Mellanöstern, Egypten, Jordanien, UAE m fl att enas om hur Gazakriget kan avslutas. Det ska han ha all cred för!

Europeiska ledare, som Emmanuel Macron, Keir Starmer men även svenska Benjamin Dousa och Maria Malmer Stenergard, har gjort helt fel.

Mellanösternkonflikten är som ett långt rep med knutar där varje aktör ständigt och jämnt drar åt knuten och trasslar till konflikten ännu mer. Lite enkelt uttryckt så här: Palestinska terrordåd möts med mer israelisk bosättarpolitik, som i sin tur leder till fler palestinska terrordåd. Ovanpå detta finns en omvärld som på olika sätt försöker förhålla sig till detta och sätta press på den ena efter den andra. Det talas om sanktioner och Palestina-erkännanden, och detta ständiga sätta press på, trots att ingenting fungerar utifrån Mellanösterns logik.

I Mellanöstern är det hårda, raka puckar som gäller, vilket européerna inte förstår. Du säger rakt ut vad du tycker och står för det, sen kommer du överens om en deal.

Donald Trump vet detta. I Mellanöstern sätter man sig ned med de ledare som finns och kommer överens med dem utifrån en styrkeposition. Man pekar med hela handen. Men för att kunna göra det måste de låsta positionerna lösas upp. Bort med repet som trasslar till allt, tänk om och tänk nytt.

Donald Trump gör det genom att själv framstå som oberäknelig, som en galen ”loose gun”, som alla är lite rädda för, eftersom han faktiskt kan göra precis vad som helst.

Alla som sett cowboy-serien Macahans känner igen sig. Zeb Macahan står inte och skrapar med foten och talar om ”sanktioner” och ”sätta press på” och ”oacceptabelt”. Han får sin vilja fram genom att säga som det är, skjuta från höften och agera precis hur som helst. Han är hård men rättvis.

Européer vill prata, och säga ”om och men” och ”å ena sidan och å andra sidan”. De tror att de kan erkänna ett Palestina utan Hamas, och tror på allvar att denna hållning inte gynnar Hamas. Vilket den gör, oavsett vad man ”tror”.

Donald Trump har med sitt yviga och oacceptabla sätt gjort sig till Mellanösterns Zeb Macahan, han står för nånting kraftfullt och dominerande. Hans handslag är fast och hårt.

Nu invänder säkert många att ”vi är inte i hamn ännu”, ”Hamas säger ju nej”. Visst är det så. Det är inte alls säkert att kriget i skrivande stund kommer att ta slut. Men att få parter som avskyr varandra att inta en gemensam hållning i en svår och utdragen konflikt, är stort bara det.

För svensk del borde utvecklingen mana till eftertanke.

I stället för att agera svagt och ogenomtänkt – som att som Sverige ha ”tre utrikesministrar” som framstår som oerfarna och yviga, så hade Sverige kunnat spela en avgörande roll som medlare. Men då är det raka puckar som gäller, och inga gnälliga pip om sanktioner.

Johan Romin är militärhistoriker och journalist.