Revanschdags för Sverige-Polen efter 52 år

Fotbollshistoriskt är det två stolta fotbollsnationer som i kväll gör upp om en VM-plats. Polen tog brons 1974 och 1982, och Sverige – imponerande elva i maratontabellen med nästan bara världsmästarnationer framför sig – har ju tre medaljer. Silver i hemma-VM 1958, brons 1950 och 1994.

Vad gäller förbundskapten Graham Potters spelupplägg hoppas jag på samma disciplin i defensiven som i 3-1-segern mot Ukraina. Annorlunda uttryckt, att man har ”modet” att spela nästan lite fegt. Trots hemmaplansadrenalin i ryggen.

Och får jag önska en vässning mot i torsdags: ett tätare innermittfält. Inga öppna ytor för skott- och passningsstarka polacker, tack!

I grunden alltså: ett ganska lågt och väldigt sammanhållet lag, i ständig kontringsberedskap. I så fall i stark kontrast mot i höstas sparkade Jon Dahl Tomassons höga, aggressiva press.

Hans intentioner var begripliga. Motståndarnas bolltapp kunde ju snabbt bli målchanser för oss. Men vi blottade oss plågsamt mycket bakåt; och dessutom blev det ofta trångt för våra anfallare.

Med hypersnabba spelare som Gyökeres, Elanga och – när de gjort comeback från skador – de kreativa storstjärnorna Kulusevski och Isak, borde kontringsfotboll passa oss perfekt. Inte minst mot de speltekniskt starkare topplag vi måste besegra för att ta oss riktigt långt i ett eventuellt VM.

Dahl Tomassons spelmodell var individcentrerad. Man-man-försvar, stor betoning på framåtriktad kreativitet. Potter verkar mer traditionellt svensk. Laget före jaget. Han tänker inte anfall är bästa försvar, snarare att bästa försvar faktiskt är ett välorganiserat försvar. Chanser kommer vi ändå att skapa med den anfallstalang vi besitter. 

Lex Gyökeres!

Vad gäller Potters ledarstil verkar han ha skapat den perfekta balansen mellan anspänning och avspänning. Spelarna är inte rädda. Och inte konstant nedtyngda av press. De fick rentav dricka öl efter Ukraina-matchen, och sedan en natt från hotellet om man ville, med familj/kompisar. Matchens betydelse behöver förstås inte inpräntas, den är de mycket väl medvetna om.

Författaren Peter Barlach förde ett resonemang om den där balansen i en krönika efter ett av höstens Kosovo-fiaskon. Han hade en gång frågat Sarah Sjöström när hon skulle simma snabbast: Om det var OS-final eller om hon blev jagad av en krokodil? ”I en OS-final såklart. När man simmar ska man vara avslappnad och harmonisk, det lär man ju inte vara om man är jagad av en krokodil!”

Svenska landslaget såg väldigt krokodiljagat ut i höstas. Med Barlachs ord: 

”Det är bra att röra på sig när man har ångest, sägs det. Jo, säkert, men det är omöjligt att röra sig om man har prestationsångest över hur man ska röra sig. När du börjar se dig själv utifrån. Du börjar se dig själv utifrån som han som spräcker sin egen, sin kompis, sin chefs, sin frus, sin nations dröm om att äntligen spela fotbolls-VM på världens största scen. Du känner den stressen och besinningslösa skräcken bubbla inifrån och killen bredvid dig som alltid sprider lugn omkring sig sprider plötsligt bollar och den panik du känner inuti dig speglar sig i hans blick.”

Förödande i en lagsport, eftersom skräck smittar.

Har Potter jagat bort krokodilen för gott? Vi får hoppas det. Med just Polen har jag en gås oplockad. Mitt första riktigt svarta sportminne var nämligen förlusten mot Polen i VM 1974. Alla fotbollsintresserade i min generation minns Staffan Tappers straffmiss, som i praktiken stoppade Ralf Edström och grabbarna från bronsmatch mot Brasilien.

52 år senare är revanschens timme slagen. Väl? Skyttekungen Robert Lewandowski skrämmer mig. Han hugger ju reptilsnabbt på minsta chans.

Som en krokodil.

Erik Hörstadius