Niqab inte klädsel utan kvinnofängelse

Det råder just nu något av den omvända världen i frågor som rör mänskliga rättigheter, där den konservativa högern driver på för förbud av niqab och burka, och lovar införa en Lex Dumpen – medan vänstern och de vänsterliberala går i taket. I Dumpen-fallet så kraftigt att en reporter från vänsterradikala Dagens ETC ringer upp grundaren Sara Nilsson och undrar om hon ”är döende”. 

Just när det gäller Dumpen-sajten – som hänger ut män som sökt barn för sexuellt syfte på nätet – är det tydligen fri jaktsäsong. Varför vänstern ogillar att barns rättigheter stärks är något mycket märkligt, för att ta i underkant.

När det gäller niqab och burka pågår något liknande. Det kom ett förbudsförslag från Ebba Busch som menade att klädesplagget inte hör hemma i Sverige eftersom det utgör förtryck av kvinnor.

I vanlig ordning höjdes megafonerna och slagorden även i detta ämne och det talades om kvinnors rätt att få klä sig som man vill. Smaka på de orden. Det går inte ens att med de strängaste skohorn komma och påstå att en burka innebär att ”klä sig som man vill”.

Under en reportageresa till Indien för några år sedan befann jag mig i staden Hyderabad, vars centrala delar domineras av en muslimsk befolkning. Jag hamnade hemma hos en fyrtioårig man som var chaufför hos de européer som arbetar inom den växande IT-branschen.

Mannen bodde med sin fru och tre barn i ett litet hus som bestod av ett enda rum, ungefär så stort som ett mindre tonårsrum i Sverige. Varje natt när familjen skulle lägga sig lade de ut madrasser så att barnen sov med fötterna under föräldrarnas 80 cm breda säng. ”Köket” med kokplatta fanns utanför. Fruns uppgift i detta liv var att stanna hemma, städa och laga mat. Om hon någon gång var tvungen att gå till marknaden fick hon ha burka på sig.

Vilket val av klädsel var denna burka? Hon hade ju annan klädsel undertill. En burka används nämligen inte som ”klädsel” utan som kvinnofängelse.

Hela syftet är att kvinnan ska kontrolleras, att hennes möjlighet till sociala kontakter ska minimeras, att hon inte ska delta i samhällslivet, inte ha några åsikter. Hon ska inte synas, inte märkas, bara finnas för att städa och laga mat.

Var då hennes man en ond förtryckare? Inte nödvändigtvis. Han gjorde ganska trevligt intryck.

Men både han och frun är bundna till den tradition som finns inom släkten och klanen där det förväntas att man ska göra så som man alltid gjort. Det vill säga: kvinnor ska kontrolleras och hindras från sociala kontakter. Med burka.

Om en sådan familj kommer till Sverige, då måste det svenska samhället träda in och berätta att i Sverige har kvinnor och män samma möjligheter och rättigheter. Kvinnor kan bli statsministrar, styra stora företag och myndigheter. En burka hör inte hemma i ett jämställt samhälle. 

Det finns lagstiftning i den svenska lagboken som syftar till att visa vad landet Sverige tycker om olika saker, sådant som i andra länder tas som självklarheter. 

Att slå sina barn till exempel. När lagen kom 1979 var det nästan inga föräldrar som slog sina barn. Några gjorde det, men det ”självklara” med att använda aga som uppfostringsmetod var redan borta. Ändå valde Sverige som land att visa att aga inte hör hemma i samhället. Det stärkte barns rättigheter.

På samma sätt är det med burka och niqab, det hör inte hemma i Sverige. Det handlar om kvinnors rättigheter.